När jag den senaste tiden har träffat olika kristna personer och berättat om det jag/vi gör i Helsingborg och vår dröm om en husförsamlingsrörelse har jag flera gånger fått den nervösa kommentaren: ”Det är viktigt att inte fastna i en modell!”
De här kommentarerna har verkligen förbryllat mig! Är det så att man har fastnat i en modell bara för att man inte gör som alla andra och för att man tror på det man gör? De absolut flesta kristna i Sverige idag finns i församlingar enligt modellen: byggnad, kyrkbänkar, pastor, veckovisa gudstjänster, monologisk undervisning etc. (Vilket är helt ok för mig så länge folk vill mötas på det sättet.) Än så länge är det väldigt få som finns i små, enkla, organiska församlingar som möts i hem eller andra miljöer. Dessutom finns det ganska dåligt bibelstöd för den vanliga traditionella kyrkoformen medan Nya Testamentet målar upp en bild av en levande rörelse av lärjungar i mindre multiplicerande gemenskaper. De flesta kan inte ens tänka sig en församling utan exempelvis kyrkbyggnad eller anställd pastor. Vem är det som har fastnat i en modell?
By the way. Det är nästan uteslutande anställda pastorer som blir oroliga när man berättar om husförsamlingar, många andra är nyfikna. Undrar hur det kommer sig?
ps. Jag älskar allt Guds folk oavsett hur de möts och jag tror att Gud i sin nåd kan använda alla typer av församlingar. Bara så ni vet! =) ds.
Bra skrivet. Alla planterare bör välja en modell och hålla sig till den. Hur skulle det bli om man bytte ritning mitt i ett husbygge? Det är typiskt svenskt frikyrkligt att inte hålla sig till en modell. Troligen för att man inte själv tror på det man gör.
Jag håller med dig Richard. På senare år har det ju exempelvis talats allt mer om missionella församlingar. Det känns dock som att de flesta vill vara både ”missional” och ”attractional” (kom till oss). Frågan är om man ger den fullt ut sändande församlingen en chans då. Vad tänker du om det?
Svårigheten är väl att vi inte har några egna erfarenheter av något som är helt missionellt och sändande, och trots goda intentioner hamnar i något sorts default-attractional. I bästa fall en hybrid… Om man vill jobba med den modell du förespråkar är redan kristna som ansluter de som snabbast drar sig tillbaka till ”kom till oss”- församlingen. För man vill ha söndagsskola, ungdomsgrupper, bönesamlingar, lovsångsövningar, undervisning av en pastor och det kostar pengar och då behöver vi folk som kommer och ”betalar” så att vi kan konsumera mera…
Nu är jag mer provokativ än vanligt, men OM man vill vara en tydlig Luk 10 rörelse eller Apg.19-20 rörelse så tror jag det krävs en enorm tydlighet och ett stort mod att säga nej till en massa kristna saker.
Tack för din utmaning! Jag längtar verkligen efter en missionell rörelse av lärjungar som gör lärjungar och församlingar som multipliceras. I mitt hjärta vet jag att det är möjligt, även i Sverige. =) Frågan är kanske om det finns människor och sammanhang som vågar ge det en chans? BTW, vi behöver träffas snart! =) Uppsala i februari?
Ja till att träffas. Senast i februari:)
Richard Hultmar skrev i sitt senaste inlägg: ”Nu är jag mer provokativ än vanligt”. Tack Gud för alla tjänstegåvor inom kristenheten, som är ”mer provokativa än vanligt”. Dom är alltför få.
Det kan säker vara så att redan kristna som ansluter sig till organiska förs. är de som först lämnar, men om det är p.g.a. avsaknad av bön är det betänkligt. Om inte bönen får vara det centrala även i husförsamlingar eller vad vi vill kalla det, så kan vi knappast räkna med att människor ska bli frälsta och lagda till församlingen.
Håller med dig Rune! Utan bön är vi ingenting. Som jag förstår det har det aldrig funnits en expansiv Jesusrörelse utan starkt fokus på bön.
Personligen behöver jag dock lära mig be på ett nytt sätt. Allt för ofta har jag bett Gud göra det han egentligen har gett mig i uppdrag…
Jag menar förstås inte att vi inte ska be. Bara att bönesamlingar också kan bli ett självändamål. Vi behöver göra bön till en viktig del av allt vi gör, inte till en verksamhet ledd av en anställd pastor.
Sant!
Hade missat den här diskussionen. Mkt intressant. Håller med om att det verkligen är en utmaning att våga vara tydlig mot redan kristna som kommer med i en missionell rörelse… en svår men viktig utmaning.