Det finns få saker som påverkar en kristen människas liv som den bild man har av Jesus. Ett av våra största problem i kyrkan är att vi under århundraden har odlat en övermänsklig bild av Jesus som främst passar för att tillbe honom. Det är inget fel på tillbedjan men om vi läser evangelieberättelserna är det tydligt att Jesus främst kallade efterföljare. Jag tror att Jesus hellre vill ha 10 personer som följer honom än 1000 som sjunger sånger till honom utan att det får konsekvenser för deras liv.
Vilka ord brukar vi oftast använda i våra sånger när vi beskriver Jesus? Underbar, vacker, ljuvlig, upphöjd etc. Varför har vi aldrig med ord som provocerande, utmanande, oberäknelig, busig, förbryllande, skämtsam och farlig?
Den senaste tiden har det pågått en debatt kring ett gammalt fragment som påstår att Jesus var gift (1, 2). Det verkar som om kyrkan ofta blir livrädd för sådana påståenden. Jag tror definitivt inte att Jesus var gift, det är ingenting som tyder på det, men skulle det vara en sån katastrof om han var det? Gud blev, trots allt, i Jesus en människa fullt ut, helt och hållet. När Jesus utförde mirakler, gjorde han inte det som Gud. Han gjorde det som en människa, helt begränsad av mänskliga förutsättningar, men fylld av den helige Ande. Det innebär att det han gjorde är exempel på saker som varje efterföljare till honom kan göra.
Tänk om vi skulle börja ta det som revolutionären Jesus sa och gjorde på allvar?
- ”Den som inte avstår från allt vad han äger kan inte vara min lärjunge.”
- ”Den som tror på mig ska göra samma gärningar som jag, och större än dessa ska han göra.”
- ”Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er.”
- ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar.”
- ”Kom och följ mig!”
Vad innebär det att följa Jesus i praktiken?
Till slut ett videoklipp där Alan Hirsch talar om Jesus som Herre, för den som är intresserad.
Instämmer helt, Rickard! De första århundradenas förkunnelse om handlade ju om Jesus som var fylld av helig Ande och gjorde de gärningar han gjorde. Det var inträdet av maktkyrkan på scenen som krävde en ”annan” Jesus, den himmelske Konungen, fjärmad från oss och därför upphöjd, lovsjungen snarare än efterföljd. Intressant med lovsång idag, hur den fortsätter att lyfta det perspektivet, medan efterföljelsen lyser med sin frånvaro.
Peringe, jag upptäckte precis att jag glömt att svara på din kommentar. Mycket kloka ord! Frågan är om vi idag vågar skala av det som maktkyrkan har lagt på Guds folk under hundratals år…
Du ser oerhört pigg ut på din bild, BTW! =)
Nja, jag förstår hur du menar, men då tror jag att du egentligen borde ha använt ett annat ord än tillbedjan.
Om man lovsjunger Jesus utan att det får, eller redan har fått konsekvenser i ens liv så är det inte tillbedjan.
I vissa sammanhang är det ibland tyvärr mer likt en konsert eller en show, eller att man sjunger för att det är en så ”bra” och skön låt.
Det finns dock inget i äkta biblisk tillbedjan som hotar, eller stjäl utrymmet och energin till/för äkta biblisk efterföljelse av Jesus.
Tvärtom tror jag att det är så att all äkta efterföljelse/lärjungaskap måste ha sin grund i tillbedjan (där tillbedjan är mycket mer än lovsånger även om tillbedjan involverar mycket sång)
Jag tror att allt tjänande måste komma ur ett tillbedjande hjärta, och då i grunden på ett djupt och intimt personligt plan.
Jag tror att vi inte kan tillbe, på riktigt, med mindre än att det har sin grund i vår ande genom den helige Ande.
Tillbedjan är, så som jag tror, en slags uttryck av det den helige Ande uppenbarar för oss om Jesus.
Då sjunger vi, då dansar vi, då involveras hela kroppen, och ibland är vi bara tysta och stilla inför Jesus.
Det är förvandlade, det ger näring till efterföljelse, men helt grundat i den personliga relationen till livets Herre.
Tillbedjan är alltid färsk, alltid intimt förknippad med den helige Ande och vad han vill uppenbara, påminna och visa oss.
Tillbedjan i ande och sanning lägger grunden för lärjungaskap och efterföljelse, bland annat genom att vi då fortsätter att tjäna och följa Jesus i den helige Anders kraft och inte i vår egen.
Jag menar därför att det är lite olyckligt att ställa tillbedjan och efterföljelse mot varandra, även om jag som sagt tror att jag förstår hur du menar.
den helige Anders känner jag tyvärr inte, men jag tror du förstår vem jag meande 😀