Tidigt under mitt liv fick jag höra talas om ”väckelse”. Antingen vet du vad jag pratar om eller så vet du inte. De äldre berättade gärna om bygdens väckelse på 30-talet då människor i stora skaror kom till tro på Jesus. Till och med missionsförbundare fick syndanöd och valde att bli riktiga kristna…
Väckelsen var något som en dag skulle komma tillbaka. Något som vi skulle be om och vänta på och som dök upp i olika profetiska utsagor om framtiden. När väckelsen kom skulle allting bli härligt och underbart. Guds härlighet skulle landa i kyrkan och människorna skulle strömma dit för att vända om från sina synder.
Talet om väckelse fick och får många gånger en väldigt passiviserande effekt. Om allting ordnar sig när väckelsen väl kommer vad ska vi då göra under tiden? Jesus har instruerat alla de som följer honom att exempelvis dela evangeliet, bota sjuka och göra lärjungar. Istället väntar och hoppas många på den dag då Gud kommer att göra det åt oss! Istället för att göra det Jesus uppmanar alla lärjungar till och gå ut för att göra lärjungar så väntar och hoppas man att folk ska komma in (så att pastorn kan gör lärjungar). Idag blir det till och med allt vanligare att man i vissa sammanhang delar upp kristna i de som är ”väckelsekristna” och de, ja alltså – de andra. Jag får nog anse mig vara ganska insatt men jag kan ärligt talat inte ens förklara vad det betyder.
