Mission, lärjungaskap och organiska församlingar
Nyligen publicerades rapporten ”Frikyrkan i Orten” där jag blev ombedd att skriva en artikel om mötet med muslimer. Själva rapporten är både viktig och intressant och jag hoppas att den får leda till många goda nya initiativ. För läsare av min blogg kommer min artikel här:
Fortsätt läsa ”Mötet med muslimer”
Under ett antal årtionden har det i Sverige både talats och arbetats en hel del med församlingsplantering. Detta har varit en del av strategin för att vända den negativa trenden som pågått i svensk kyrklighet i allmänhet och svensk frikyrklighet i synnerhet. Det har debatterats för att lyfta behovet av församlingsplantering, det har ordnats konferenser och träningstillfällen. Samfund har skjutit till pengar och människor har engagerat sig. Detta har gett varierande resultat. Det finns några exempel på väldigt fruktbärande nyplanterade församlingar men också många som har fått ge upp, lägga ner eller som lever en tynande tillvaro.
Personligen tror att det är läge att ta ett steg tillbaka och tillsammans hitta in i ett helt nytt förhållningssätt till församlingsplantering och pionjärarbete. Jag tror att vi behöver våga ställa grundläggande frågor. Allt oftare hör man människor i pionjära sammanhang säga saker som:
Om de här sakerna stämmer handlar det inte bara om en justering av metoderna – det handlar om ett nytt paradigm.
Idag släpptes den glädjande nyheten att det blir ett sommarläger för enkla församlingar i augusti i år. Hoppas att du hakar på!
Ganska ofta kan man höra eller läsa människor som talar om sekulariseringen och behovet av att ”återevangelisera” Sverige. (Exempelvis nämns begreppet i den här debattartikeln.) Man längtar efter att Sverige ska bli ”kristet igen”. Det första problemet med en sådan tankegång är att nationalstater inte under några som helst omständigheter kan vara kristna. Jesus säger själv att hans rike inte är av den här världen. Guds rike kan inte och kommer aldrig att styra människor med makt ovanifrån. Guds rike är likt en surdeg som underifrån påverkar och influerar. Även om det finns människor som har använt kristen terminologi om de riken eller republiker de styr så kan det inte ses som något annat än en förvrängning av evangeliet.
När det talas om att ”återevangelisera” Sverige blir min spontana fråga: När var Sverige egentligen ”evangeliserat”? Till vilken punkt i historien är det man längtar tillbaka? Är det till tiden innan 1960-talet då Sverige hade obligatorisk ”kristendomsundervisning” i skolan? (Man får inte glömma att de personerna som fattade beslutet om att ta bort kristendomsundervisningen själva växte upp i det systemet. Undervisningen gjorde uppenbarligen inget djupare intryck…) Eller är det kanske till tiden innan 1860-talet då det inte fanns någon religionsfrihet i Sverige och svenska undersåtar inte kunde tillhöra något annat än den svenska lutherska kyrkan? Var Sverige kristet då?
I söndags gjorde Sverige sitt val. Vi har fått en ny parlamentarisk fördelning mellan de olika partierna och vi har fått en blivande statsminister i Stefan Löfven. Efter valet har en del fått för sig att deras stora kallelse i livet är att spy galla över landets blivande ledning eller att deras gudagivna gåva är att hitta fel, bara för att de själva har andra politiska sympatier. Jag har inte speciellt lång erfarenhet men en sak har jag lärt mig: det krävs absolut ingen gåva för att hitta fel. Det kan vilket pucko som helst.