Under väldigt lång tid har församlingar och kyrkor haft en förkärlek för monologer som metod för att lära ut trots att Jesus, Paulus och den tidiga församlingen som den beskrivs i NT inte verkar använda monologer speciellt mycket. I NT går det faktiskt inte hitta ett enda exempel på en monolog när en församling möts utan det är alltid fråga om dialog när det handlar om undervisning på en församlings sammankomst. När dessutom all pedagogik säger att monolog/föreläsning är det sämsta sättet att lära ut kan man verkligen börja fundera på varför vi så ofta har en så stor tilltro till att 30 minuters monolog en gång i veckan ska göra lärjungar.
Diagrammet till vänster hittade jag på David Watsons blogg och kommer från sidan 95 i boken How the Brain Learns av David Sousa från 2001. Boken baseras på en studie utförd av NLT Institute of Alexandria, Virginia. Om jag lyssnar på en monolog kommer jag alltså i snitt ihåg 5 % efter 24 timmar. Motsvarande siffra om jag får delta i en diskussion i samma ämne är 50%. Om jag får lära mig genom att praktisera ämnet i fråga fastnar 75 %. Om jag lär mig för att kunna lära ut till andra är siffran så hög som 90%. Vänta nu! Var det inte så Jesus gjorde lärjungar? Han undervisade oftast genom samtal, han sände ut dem för att göra det de lärde sig och han gav dem förtroendet att lära andra i sin tur.
Så hur kommer det sig att så många kristna har en sådan förkärlek för monologer? (Eller är det framförallt vi predikanter som älskar ljudet av vår egen röst?) Är det för att det känns så bra efter en härlig predikan eller finns det andra anledningar? Vad tänker du?
Jag har under många år fascinerats över på vilket sätt Nya Testamentet beskriver hur Jesus, hans efterföljare och de tidiga församlingarna arbetade för att utbreda Guds rike. Man gjorde det till stor del tillsammans med andra. Man stod inte själv utan fungerade i team.
De fyra musketörerna följde kanske inte Jesus men de var definitivt ett sammansvetsat team!
Om man kikar på vad Jesus prioriterar att lägga sin tid på så blir det tydlig att han satte ett stort värde i den närmaste gruppen av efterföljare. Han levde tillsammans med en brokig skara människor under några år och delade allt med dem. Nära relationer och sann vänskap. Han kallade dem aldrig för kollegor och aldrig för undersåtar, han kallade dem vänner. Det måste satt sin prägel på hur lärjungarna efter Jesus uppståndelse försökte fungera i ledarskap och arbete med Guds rike. När Jesus sänder ut de 12 och de 72 för att predika Guds rike, bota de sjuka och driva ut onda andar så sänder han dem två och två. Aldrig ensam.
När man läser om Paulus liv i Bibeln upptäcker man att han nästan aldrig stod ensam utan alltid såg till att stå tillsammans med andra människor i det viktiga missionsarbetet. Den första Paulus stod tillsammans med var Barnabas. Efter ett tag utökades teamet tillfälligt med Johannes Markus. Senare går de skilda vägar och Paulus teamar ihop sig med Silas. Många fler personer blir under kortare eller längre perioder Paulus vänner och medarbetare exempelvis Timoteus, Priska, Akvila, Lukas etc. I Apg 17:15-16 beskrivs hur Paulus tvingas resa till Aten utan sitt team (Timoteus och Silas) och att han väntade på dem där. Det är nästan som en onaturlig situation som beskrivs när Paulus är ensam.
Om man läser vad NT säger om ledarskap i församlingen och tittar på de exempel som ges så framträder även här bilden av kollektiva ledarskap. De som var äldste/församlingsledare/herdar (presbyteros/episkopos/poimen) fungerade tillsammans, i plural. Det finns exempel på där enskilda individer tar teamets plats men det beskrivs inte i positiva ordalag. I 3 Joh 1:9 står det exempelvis:
”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.”
När NT talar om ledarskap talas det om flera olika gåvor. I exempelvis Ef 4:11 talas om apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Gåvor som är tänkta att stå tillsammans för att hjälpa varandra och komplettera varandra. Ett exempel på detta är i Apg 13 där fem personer namnges som ledare/tjänare i församlingen och som fungerar som profeter och lärare.
Jag tror att ensamvargarnas tid är förbi! Jag drömmer om team av människor som överlåter sig till varandra och det gemensamma uppdraget. Personligen tror jag att följande värderingar är viktiga för att forma ”gudsrikesteam”:
Vänskap. De team som beskrivs i Bibeln består av människor som är vänner med varandra, inte kollegor. Det handlar om att dela livet, att bry sig om varandra och att ställa upp för varandra. Allt vad livet innehåller involveras i detta.
Krossa hierarkier! Människor i ett gott team är inte tänkta att vara ”över” och ”under”. Det kommer att förstöra så mycket på så många plan. Man kan vara olika i kallelse, funktion, mognad och smörjelse men måste alltid kunna mötas som jämlikar.
Mångfald av gåvor. En person som är med i ett väl fungerande team kommer alltid att försöka se, bekräfta och uppmuntra de gåvor Gud har lagt ner i de andra personerna i teamet.
Missionsfokus. Ett biblisk team existerar för att utföra uppdraget som Jesus har gett att göra alla folk till lärjungar. Alla i teamet bär på ansvaret att bibehålla det fokuset i allt man gör tillsammans.
Ett av mina föredömen i att forma team är Charles Kridiotis som bor i Stockholm. När jag möter honom och de människor som han står i relation med så möter jag något helt annat än ytliga relationer kollegor emellan. Jag möter nära vänner som är överlåtna till Jesus och till uppdraget. Jag tror att vi behöver fler sådana föredömen och exempel i Sverige!
I Helsingborg är jag en del av ett ledarteam som betjänar husförsamlingsnätverket här. Sedan i höstas har vi försökt att tillsammans mer aktivt sträva i den här riktningen och verkligen fungera som team. Jag tycker att det är väldigt spännande att se hur vänskapen fördjupas och hur människor i den här processen blommar ut i sina gåvor och växer i frimodighet. Det känns som om vi bara är i början av något spännande och jag ser med stor förväntan fram emot det Gud har förberett.
