Johannes pustade ut. Han och Petrus hade arbetat hela dagen med att ställa i ordning. Det var mycket som skulle göras inför en påskmåltid, men nu var de äntligen färdiga och alla låg till bords. Jesus hade som vanligt gett honom och Petrus en ganska märklig instruktion. De skulle gå in i Jerusalem, och när de får syn på en man som bär en vattenkruka skulle de fråga efter ett rum där Jesus och hans lärjungar kunde äta påskalammet. När Jesus hade skickat iväg dem till staden drabbades Johannes för ett ögonblick av tvivel. Det var inte direkt varje dag man såg en man som bär vatten. Det var något som nästan alltid var kvinnornas uppgift. Dessutom skulle det vara stört omöjligt att få tag på ett ledigt rum med så kort varsel. Jerusalem var fyllt av judar från både Judeen, Galileen och många andra platser runt om i världen. Alla skulle de fira påsk just den kvällen, och alla behövde ett rum att vara i. Johannes kom dock att tänka på att under de år han vandrat i mästarens fotspår så hade Jesus faktiskt till slut alltid fått rätt. Så blev det även denna gång. De mötte mannen och han hade visat dem till det rum på övre våningen där de nu låg till bords. Livet tillsammans med Jesus var verkligen inte likt något som Johannes tidigare hade känt till, det var helt annorlunda. Det var som om allt de var med om tillsammans med Jesus var planerat och dirigerat av Gud själv.
Det hade nu hunnit bli sent på kvällen. De hade tänt ganska många oljelampor i det stora rummet, och skuggorna från lågornas fladdrande sken dansade runt på väggar och tak och i ansiktena på skaran av goda vänner. På bordet var det dukat för påskmåltid. Där fanns det helgrillade lammet, det ojästa brödet, skålen med det salta vattnet, de bittra örterna och bägaren som fyra gånger under kvällen skulle fyllas med vin. Allt som stod på bordet hängde intimt samman med hur Gud hade befriat sitt folk ur Egyptens slaveri. De olika symbolerna som användes i varje judisk familj vid påskfirandet var tänkta att varje år påminna dem om Guds befrielse och räddning.