När man nyligen gjorde en undersökning bland icke troende svenskar och frågade dem om deras bild av kristendomen kom ordet ”falsk” på andra plats. Andra ord på samma tema som man ibland hör är präktig, ytlig och hycklare. När man hör sånt här kan man välja att gå i försvar och hävda att det inte alls stämmer eller så tar man sig en funderare om det kan finnas ett korn av sanning i hur människor överlag ser på kristenheten.
Givetvis finns det många som har positiva erfarenheter och omdömen om kristna men jag tror att vi också behöver lyssna på de tuffa orden och inse att vi är i ett enormt behov av större äkthet och större ärlighet bland dem som säger sig följa Jesus. Jag är övertygad om att det kan ta sin början i församlingsgemenskapen.
I Första Korintierbrevet 12 använder Paulus bilden av en kropp för att tala om församlingen. Han skriver i vers 26:
”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.”
Paulus verkar mena att det är så här en församling ska fungera. Hela kroppen märker av om en lem lider eller hedras. Om det ska bli verklighet håller det inte att bevara distansen till varandra med ytliga jargonger eller religiösa floskler. Vi behöver våga vara sårbara inför varandra, vara oss själva och berätta hur det verkligen är. Hur stor kan en församling vara om hela församlingskroppen ska märka av om en person lider eller hedras?
När vi för tre år sedan startade en husförsamling hemma hos oss tillsammans med våra vänner myntade vi uttrycket ”När vi möts finns det ingen agenda som är viktigare än det som händer i människors liv och det som den helige Ande leder oss till.” Det innebär att en samling för det mesta inte alls blir som man tänkt sig. Det här har varit så viktigt för oss, även om vi bara har kommit en liten bit på vägen. Jesus är intresserade av hela våra liv. Om vi kan vara äkta och ärliga inför varandra och inför Gud så tror jag att vi också kan vara det inför våra medmänniskor. Det tjänar ingenting till att låtsas. Jesus förändrar inifrån.
