Mission, lärjungaskap och organiska församlingar
Det känns som att det är en ständig följetång med olika typer av kristna ledare som faller, kraschar eller ger upp. För mig personligen har det ofta handlat om ledare som jag inte känner så väl men som genom deras undervisning eller på annat sätt ändå har fått ha betydelse i mitt liv och tjänst. I andra fall har det handlat om ledare som jag haft en relation till och då smärtar det så klart ytterligare.
Fortsätt läsa ”Ensamma ledare faller”Jag får ganska ofta frågor om min syn på hierarkier. Jag gör ingen hemlighet av att jag är mycket kritisk till hierarkier i församlingar. För mig handlar det inte om lite olika sätt att se på församlingen, typ olika modeller som kompletterar varandra. Nej, faktum är att själva evangeliet, de goda nyheterna om Guds rike och Jesus som kung, per definition är antihierarkiskt.
När evangeliet började bryta fram i världen under det första århundradet fanns det massvis av hierarkier överallt i samhället, både i Israel och i resten av världen. Uppdelningar människor emellan som värderade människor olika och som skapade vattentäta skott mellan olika kategorier. När evangeliet började spridas och församlingsgemenskaper grundades förändrades detta i grunden och församlingen blev en radikalt annorlunda gemenskap utan hierarkier. Paulus skriver så här:
”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” – Galaterbrevet 3:26-28
Jude eller grek betecknar den religiösa hierarki som fanns utifrån en judisk och gammaltestamentlig världsbild. Judarna var det enda folket som stod i förbund med Gud och bland judarna var det bara prästerna som fick göra tjänst i det heliga i templet och bland prästerna var det bara översteprästen som en gång om året fick gå in i det allra heligaste. Hedningarna eller grekerna hade ingen del i detta utan var förpassade att vara åskådare på avstånd. Alla dessa hierarkier bryts ner i Jesus. Alla människor kan få en relation med Gud genom Jesus och han är den enda medlaren mellan Gud och människor.
Slav eller fri betecknar de sociala hierarkier som alltid har funnits bland människor och som på ett fruktansvärt och obarmhärtigt sätt har dikterat villkoren för miljontals människor. Under antiken var slavarna som en lägre kast och det var otänkbart med gemenskap slavar och herrar emellan. I församlingen blev detta radikalt annorlunda. Efter mötet med Jesus delade människor med olika social bakgrund måltid med varandra och kallade varandra bröder och systrar.
Man eller kvinna betecknar den hierarki som från syndafallet har funnits mellan man och kvinna. Under antiken skulle en kvinna helst inte lämna hemmet och om hon ändå var tvungen att göra det var det viktigt att hon sänkte blicken när hon mötte någon längs vägen. I församlingen förändrades allt. Nya Testamentet talar om kvinnliga församlingsledare, kvinnliga apostlar, kvinnor som profeterar osv. I Jesus är vi inte man eller kvinna, vi är ett i honom.
Paulus uppmanade aldrig människor att på ett rebelliskt sätt göra uppror mot dessa hierarkier. Han uppmanade greker att respektera det judiska folket varifrån frälsningen hade kommit. Han uppmanade slavar att respektera sina herrar och arbeta flitigt. Han uppmanade kvinnor att respektera sina icke-troende män så att de genom det skulle komma till tro. Det revolutionerande var att församlingen var kallad att på ett radikalt sätt leva ut den nya enheten i Jesus och genom kärleken och jämlikheten i sina relationer visa hur evangeliet krossar alla hierarkier. När församlingen fungerar i detta tror jag att den blir som surdegen Jesus talar om som har potentialen, i sig, att transformera hela samhället.
Församlingen är kallad att vara hierarki-fri. Detta måste få konsekvenser för allt; våra relationer, gemenskapen, ledarskap, ekonomi, beslutsfattande etc. Har vi lyckats med det?
Jag har under många år fascinerats över på vilket sätt Nya Testamentet beskriver hur Jesus, hans efterföljare och de tidiga församlingarna arbetade för att utbreda Guds rike. Man gjorde det till stor del tillsammans med andra. Man stod inte själv utan fungerade i team.
Om man kikar på vad Jesus prioriterar att lägga sin tid på så blir det tydlig att han satte ett stort värde i den närmaste gruppen av efterföljare. Han levde tillsammans med en brokig skara människor under några år och delade allt med dem. Nära relationer och sann vänskap. Han kallade dem aldrig för kollegor och aldrig för undersåtar, han kallade dem vänner. Det måste satt sin prägel på hur lärjungarna efter Jesus uppståndelse försökte fungera i ledarskap och arbete med Guds rike. När Jesus sänder ut de 12 och de 72 för att predika Guds rike, bota de sjuka och driva ut onda andar så sänder han dem två och två. Aldrig ensam.
När man läser om Paulus liv i Bibeln upptäcker man att han nästan aldrig stod ensam utan alltid såg till att stå tillsammans med andra människor i det viktiga missionsarbetet. Den första Paulus stod tillsammans med var Barnabas. Efter ett tag utökades teamet tillfälligt med Johannes Markus. Senare går de skilda vägar och Paulus teamar ihop sig med Silas. Många fler personer blir under kortare eller längre perioder Paulus vänner och medarbetare exempelvis Timoteus, Priska, Akvila, Lukas etc. I Apg 17:15-16 beskrivs hur Paulus tvingas resa till Aten utan sitt team (Timoteus och Silas) och att han väntade på dem där. Det är nästan som en onaturlig situation som beskrivs när Paulus är ensam.
Om man läser vad NT säger om ledarskap i församlingen och tittar på de exempel som ges så framträder även här bilden av kollektiva ledarskap. De som var äldste/församlingsledare/herdar (presbyteros/episkopos/poimen) fungerade tillsammans, i plural. Det finns exempel på där enskilda individer tar teamets plats men det beskrivs inte i positiva ordalag. I 3 Joh 1:9 står det exempelvis:
”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.”
När NT talar om ledarskap talas det om flera olika gåvor. I exempelvis Ef 4:11 talas om apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Gåvor som är tänkta att stå tillsammans för att hjälpa varandra och komplettera varandra. Ett exempel på detta är i Apg 13 där fem personer namnges som ledare/tjänare i församlingen och som fungerar som profeter och lärare.
Jag tror att ensamvargarnas tid är förbi! Jag drömmer om team av människor som överlåter sig till varandra och det gemensamma uppdraget. Personligen tror jag att följande värderingar är viktiga för att forma ”gudsrikesteam”:
Ett av mina föredömen i att forma team är Charles Kridiotis som bor i Stockholm. När jag möter honom och de människor som han står i relation med så möter jag något helt annat än ytliga relationer kollegor emellan. Jag möter nära vänner som är överlåtna till Jesus och till uppdraget. Jag tror att vi behöver fler sådana föredömen och exempel i Sverige!
I Helsingborg är jag en del av ett ledarteam som betjänar husförsamlingsnätverket här. Sedan i höstas har vi försökt att tillsammans mer aktivt sträva i den här riktningen och verkligen fungera som team. Jag tycker att det är väldigt spännande att se hur vänskapen fördjupas och hur människor i den här processen blommar ut i sina gåvor och växer i frimodighet. Det känns som om vi bara är i början av något spännande och jag ser med stor förväntan fram emot det Gud har förberett.
Over and out!
Det är lätt att fastna i samtal och diskussioner kring församlingsstrukturer. Jag tror att det egentligen är en mycket bättre utgångspunkt att fundera över innehållet. Något vi försöker jobba aktivt med i församlingsarbetet i Helsingborg är att ”avprogrammera” varandra från det kyrkliga systemet som säger att en liten klick i en församling är givare, de med speciell kontakt med Gud, ledarna, bärarna av vishet, och att den stora massan är mottagare, konsumenter, beroende av de där andra. Vill man vara församling som formar lärjungar tror jag att man måste göra upp med den sjuka bilden av församlingen.
Om du vill låta Nya Testamentet utmana din bild av församlingen så tycker jag att du ska läsa igenom alla bibelord där ordet ”varandra” finns med och fundera över vad det skulle få för konsekvens för församlingslivet om vi levde ut dem i praktiken. Här är några exempel:
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Gal 6:2
Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Ef 5:18-19
Underordna er varandra i Kristi fruktan. Ef 5:21
Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Kol 3:16b
Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör. 1 Thess 5:11
Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Heb 10:24-25
Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Jak 5:16a
Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 1 Pet 4:8-10
Om vi längtar efter en rörelse av lärjungar som gör lärjungar behöver vi riva ner alla obibliska hierarkier som gör människor felaktigt beroende av experterna (präster/pastorer/ledare) och inse att varje lärjunge till Jesus är kallad att göra fler lärjungar. Tänk om varje församlingsgemenskap fick präglas av ”varandra-perspektivet”! Att göra lärjungar kan aldrig handla om över och under. Vi är alla kallade att följa Jesus, vi har alla fel och brister och vi är alla på väg. Oavsett om jag träffas med min husförsamling eller med min lärjungagrupp är detta så viktigt. Vi träffas som jämlikar för att hjälpa varandra att följa Jesus och sända ut varandra i tjänst för Guds rike.
Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.
Efter min förra bloggpost fick jag kommentarer om att den bild av ledare som jag målar upp skulle vara ganska mesig och olik Jesus eller Paulus. Det går inte att missuppfatta mig mer. Tar man Jesus och Paulus som exempel så var de ofta extremt tydliga och utmanande. De var allt annat än mesiga. De attackerade status quo, de provocerade så det dammade om det och de var oerhört fokuserade på den uppgift och kallelse som de hade fått från Gud.
Det finns däremot ingenting av hierarkiskt ledarskap i något av detta. När Paulus skulle ta itu med problem i olika församlingar sa han aldrig: ”eftersom jag är er ledare och står över er så måste ni göra som jag säger”. Han hade ingen sådan position att tala utifrån. Han var alltid tvungen att vädja till (och ibland provocera) de troende att själva komma till insikt om sanningen och agera utifrån det.
Enligt Wikipedia betyder hierarki följande:
Hierarki (av grek. ‘Ιερός hieros, helig, och αρχή arche ”förste”, ”härska”) betecknar en organisationsform med utpräglat centralstyre, som ofta förekommer inom såväl militär, stat, samhälle, kyrka som företag. … En hierarki brukar visualiseras genom en pyramid eller en triangel, som åskådliggör dels ordningen, dels mängden av personer i olika skikt av organisationen: det blir färre och färre mot toppen och fler mot basen. … Den som ligger över någon i en hierarki kan utfärda order till den/dem som ligger närmast under. I ett företag säges den som ligger under någon annan i en hierarki ”rapportera” till den som ligger närmast över denne i hierarkin.
Detta går tvärt emot det Jesus har uppmanat oss till. Han sa att ledare i världen härskar över människor men att så ska det inte vara bland oss. Han har kallat oss att vara tjänare. Han är den enda medlaren mellan oss och Gud. Vi behöver inga andra mellanhänder. Under NTs tid var församlingarna små, självstyrande, gemenskaper som möttes i hem, men stod i relation till andra församlingar lokalt och regionalt. De som var församlingsledare/äldste var en del av gemenskapen och stod inte över den. Hierarkiska strukturer existerade inte.
Den demokratiska formen av ledarskap, å andra sidan, som är vanlig i svenska frikyrkor genom föreningsmodellen, utgår hela tiden från att majoriteten alltid har rätt. Är det verkligen så? Det finns massvis av exempel, både genom historien och i Bibeln där majoriteten är helt ute och cyklar! I exempelvis församlingen i Galatien hade majoriteten fastnat i laggärningar som ett medel att få frälsning. Paulus skrev: ”Ni dåraktiga galater, vem har förhäxat er?”
Det församlingsliv och den typ av ledarskap som NT målar upp är betydligt mer dynamiskt än någon mänsklig organisationsform eller modell. Både den hierarkiska modellen och den demokratiska ligger långt ifrån det NT beskriver. Vågar vi låta Gud leda oss in i något helt annat? Vill vi?
Vill vi ha en rörelse där varje troende börjar ta ansvar att höra ifrån Gud, följa Jesus, fördjupa sig i Bibeln och slutar vara felaktigt beroende av ledare? Vill vi ha ledare som lämnar talarstolen, positionen, kontrollen, daltandet och kanske inkomsten, för att tjäna och leda genom exempel? Vill vi ha galna profeter, missförstådda apostlar som varken ber om lov eller om ursäkt för att göra det Gud har kallat dem till? Vill vi ha församlingar som ber och söker Guds vilja tills alla hör samma sak och kan säga ”vi och den helige Ande har beslutat”?
Jag längtar efter detta och tror att det är vägen framåt för Guds folk. Är du med?