Mina måltider

I hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.

Apostlagärningarna 2:46

Finns det något som är så betydelsefullt för mänsklighetens existens som gemensamma måltider? Jag tror faktiskt inte det. Människor har alltid ätit tillsammans. Måltidernas tidpunkt, form, frekvens, innehåll och storlek har varierat i olika tider, och olika kulturer, men har alltid varit den avgörande skillnaden mellan ett liv i gemenskap och ett i ensamhet. I en måltid där människor delar mat med varandra fylls både behovet näring och gemenskap.

Lika centralt som det är för människor att äta tillsammans, lika central är Herrens måltid för gemenskaper av människor som tror på och följer Jesus Kristus. De absolut flesta kristna församlingar genom historien, har firat Herrens måltid i någon form. Jesus sa själv, så tydligt, till sina lärjungar att de skulle äta måltiden till minne av honom. Herrens måltid handlar om Herren Jesus och ger en församlingsgemenskap liv, gemenskap, fokus och kraft. Den är en hjälp för alla dem som följer honom att samlas kring det som är centralt i den kristna tron, nämligen Jesus. Samtidigt finns det få saker som är så missförstådda som Herrens måltid. Det som från början var Jesuscentrerade gemenskapsmåltider i människors hem har med tiden utvecklats till avancerade religiösa ceremonier, där varje kyrka och samfund har utvecklat sin egen teologi, tolkning och touch. Ger detta uttryck för en spännande variation och rikedom, eller har vi missat något väsentligt? Jag tror på det senare.

Fortsätt läsa ”Mina måltider”

Ödesnatten

Johannes pustade ut. Han och Petrus hade arbetat hela dagen med att ställa i ordning. Det var mycket som skulle göras inför en påskmåltid, men nu var de äntligen färdiga och alla låg till bords. Jesus hade som vanligt gett honom och Petrus en ganska märklig instruktion. De skulle gå in i Jerusalem, och när de får syn på en man som bär en vattenkruka skulle de fråga efter ett rum där Jesus och hans lärjungar kunde äta påskalammet. När Jesus hade skickat iväg dem till staden drabbades Johannes för ett ögonblick av tvivel. Det var inte direkt varje dag man såg en man som bär vatten. Det var något som nästan alltid var kvinnornas uppgift. Dessutom skulle det vara stört omöjligt att få tag på ett ledigt rum med så kort varsel. Jerusalem var fyllt av judar från både Judeen, Galileen och många andra platser runt om i världen. Alla skulle de fira påsk just den kvällen, och alla behövde ett rum att vara i. Johannes kom dock att tänka på att under de år han vandrat i mästarens fotspår så hade Jesus faktiskt till slut alltid fått rätt. Så blev det även denna gång. De mötte mannen och han hade visat dem till det rum på övre våningen där de nu låg till bords. Livet tillsammans med Jesus var verkligen inte likt något som Johannes tidigare hade känt till, det var helt annorlunda. Det var som om allt de var med om tillsammans med Jesus var planerat och dirigerat av Gud själv.

Det hade nu hunnit bli sent på kvällen. De hade tänt ganska många oljelampor i det stora rummet, och skuggorna från lågornas fladdrande sken dansade runt på väggar och tak och i ansiktena på skaran av goda vänner. På bordet var det dukat för påskmåltid. Där fanns det helgrillade lammet, det ojästa brödet, skålen med det salta vattnet, de bittra örterna och bägaren som fyra gånger under kvällen skulle fyllas med vin. Allt som stod på bordet hängde intimt samman med hur Gud hade befriat sitt folk ur Egyptens slaveri. De olika symbolerna som användes i varje judisk familj vid påskfirandet var tänkta att varje år påminna dem om Guds befrielse och räddning.

Fortsätt läsa ”Ödesnatten”

Svar till Romersk Katolska Tidskriften Signum

signum-logoIdag publicerade den Romersk katolska Tidsskriften Signum en text med anledning av min debattartikel i Dagen. Texten, som är skriven av den för mig okände Tord Fornberg, kan man hitta här.

Fornberg skriver bland annat följande om mig och debattartikeln:

”Han skriver vidare, att Jesu sista måltid med lärjungarna var en helt vanlig kvällsmåltid, och att det då var självklart att man delade bröd och vin med varandra. Författaren tycks vara ovetande om att Jesu sista måltid alldeles uppenbart firades i samband med påsken, och även om den judiska påskmåltiden ännu inte hade fixerats liturgiskt sådan vi känner den från en text som Mishna Pesachim kapitel 10 (omkring år 200 e.Kr.), är den liturgiska ramen tydlig.”

Fortsätt läsa ”Svar till Romersk Katolska Tidskriften Signum”