I fredags var jag med på en träff för pionjärer/församlingsplanterare från Södra delarna av Sverige, framförallt från Skåne och Halland. Vi brukar träffas i alla fall någon gång i halvåret för att dela vad vi står i, uppmuntra varandra och be för varandra. De är ett grymt härligt gäng människor som har lämnat det invanda och vågar plantera nytt för att människor ska få upptäcka Jesus.
Mitt största intryck efter samlingen i fredags var en av församlingsplanteringarna som var på G för att sända ut ett par till grannorten för att plantera en ny församling där. Moderförsamlingen har inte existerat speciellt länge och har inte mer än 14 medlemmar – ändå upplever man Guds ledning att det här steget för att Guds rike ska få gestalas på en ort där det idag inte finns någon levande församlingsgemenskap.
Tänk om alla församlingar i Sverige tänkte så här! Gud har inte tänkt att församlingar ska vara väldiga institutioner vars största strävan är att bli ännu väldigare. En församling är en Jesusgemenskap bland många andra i en rörelse som bara har Guds rikes framväxt och omgivningens bästa för ögonen. Jesus kallar oss att dö bort från vår egen längtan efter tillväxt och att ”min församling ska lyckas” och söka Hans rike först!
För några år sedan reste jag runt i en församlingsrörelse i Etiopien. De var så inriktade på mission och församlingsplanteringen att de ansåg att en församling som inte sände ut människor till nya områden för att predika evangeliet och plantera nya församlingar förmodligen hade allvarliga problem.
Döda egot och ge allt för Jesus!