När jag den senaste tiden har träffat olika kristna personer och berättat om det jag/vi gör i Helsingborg och vår dröm om en husförsamlingsrörelse har jag flera gånger fått den nervösa kommentaren: ”Det är viktigt att inte fastna i en modell!”
De här kommentarerna har verkligen förbryllat mig! Är det så att man har fastnat i en modell bara för att man inte gör som alla andra och för att man tror på det man gör? De absolut flesta kristna i Sverige idag finns i församlingar enligt modellen: byggnad, kyrkbänkar, pastor, veckovisa gudstjänster, monologisk undervisning etc. (Vilket är helt ok för mig så länge folk vill mötas på det sättet.) Än så länge är det väldigt få som finns i små, enkla, organiska församlingar som möts i hem eller andra miljöer. Dessutom finns det ganska dåligt bibelstöd för den vanliga traditionella kyrkoformen medan Nya Testamentet målar upp en bild av en levande rörelse av lärjungar i mindre multiplicerande gemenskaper. De flesta kan inte ens tänka sig en församling utan exempelvis kyrkbyggnad eller anställd pastor. Vem är det som har fastnat i en modell?
By the way. Det är nästan uteslutande anställda pastorer som blir oroliga när man berättar om husförsamlingar, många andra är nyfikna. Undrar hur det kommer sig?
ps. Jag älskar allt Guds folk oavsett hur de möts och jag tror att Gud i sin nåd kan använda alla typer av församlingar. Bara så ni vet! =) ds.
