Under ett antal årtionden har det i Sverige både talats och arbetats en hel del med församlingsplantering. Detta har varit en del av strategin för att vända den negativa trenden som pågått i svensk kyrklighet i allmänhet och svensk frikyrklighet i synnerhet. Det har debatterats för att lyfta behovet av församlingsplantering, det har ordnats konferenser och träningstillfällen. Samfund har skjutit till pengar och människor har engagerat sig. Detta har gett varierande resultat. Det finns några exempel på väldigt fruktbärande nyplanterade församlingar men också många som har fått ge upp, lägga ner eller som lever en tynande tillvaro.
Personligen tror att det är läge att ta ett steg tillbaka och tillsammans hitta in i ett helt nytt förhållningssätt till församlingsplantering och pionjärarbete. Jag tror att vi behöver våga ställa grundläggande frågor. Allt oftare hör man människor i pionjära sammanhang säga saker som:
- Uppdraget är att göra lärjungar inte starta församlingar.
- Ingenstans i Bibeln uppmanas vi att starta nya församlingar.
- Det är evangeliet vi ska plantera – nya församlingar är frukten.
- Vi behöver träna människor att dela de goda nyheterna om Jesus – inte de goda nyheterna om församlingen.
- Målet är inte fler medlemmar – målet är fler lärjungar.
- Syftet är inte att rädda samfundet utan att utbreda Guds rike.
- Framgång mäts inte i hur många som kommer utan hur många som går ut.
Om de här sakerna stämmer handlar det inte bara om en justering av metoderna – det handlar om ett nytt paradigm.
