Under väldigt lång tid har församlingar och kyrkor haft en förkärlek för monologer som metod för att lära ut trots att Jesus, Paulus och den tidiga församlingen som den beskrivs i NT inte verkar använda monologer speciellt mycket. I NT går det faktiskt inte hitta ett enda exempel på en monolog när en församling möts utan det är alltid fråga om dialog när det handlar om undervisning på en församlings sammankomst. När dessutom all pedagogik säger att monolog/föreläsning är det sämsta sättet att lära ut kan man verkligen börja fundera på varför vi så ofta har en så stor tilltro till att 30 minuters monolog en gång i veckan ska göra lärjungar.
Diagrammet till vänster hittade jag på David Watsons blogg och kommer från sidan 95 i boken How the Brain Learns av David Sousa från 2001. Boken baseras på en studie utförd av NLT Institute of Alexandria, Virginia. Om jag lyssnar på en monolog kommer jag alltså i snitt ihåg 5 % efter 24 timmar. Motsvarande siffra om jag får delta i en diskussion i samma ämne är 50%. Om jag får lära mig genom att praktisera ämnet i fråga fastnar 75 %. Om jag lär mig för att kunna lära ut till andra är siffran så hög som 90%. Vänta nu! Var det inte så Jesus gjorde lärjungar? Han undervisade oftast genom samtal, han sände ut dem för att göra det de lärde sig och han gav dem förtroendet att lära andra i sin tur.
Så hur kommer det sig att så många kristna har en sådan förkärlek för monologer? (Eller är det framförallt vi predikanter som älskar ljudet av vår egen röst?) Är det för att det känns så bra efter en härlig predikan eller finns det andra anledningar? Vad tänker du?
