Idag publicerade den Romersk katolska Tidsskriften Signum en text med anledning av min debattartikel i Dagen. Texten, som är skriven av den för mig okände Tord Fornberg, kan man hitta här.
Fornberg skriver bland annat följande om mig och debattartikeln:
”Han skriver vidare, att Jesu sista måltid med lärjungarna var en helt vanlig kvällsmåltid, och att det då var självklart att man delade bröd och vin med varandra. Författaren tycks vara ovetande om att Jesu sista måltid alldeles uppenbart firades i samband med påsken, och även om den judiska påskmåltiden ännu inte hade fixerats liturgiskt sådan vi känner den från en text som Mishna Pesachim kapitel 10 (omkring år 200 e.Kr.), är den liturgiska ramen tydlig.”
Jag skriver faktiskt inte någonstans i min debattartikel att Jesu sista måltid med sina lärjungar var en helt vanligt kvällsmåltid. Självklart var Jesu passionsmåltid en påskmåltid. Jag ägnar ett antal sidor i boken åt påskmåltiden och dess olika delar. Dock pekar alla bevis i NT på att Herrens måltid inte tog över den judiska påskmåltidens ritualer. Allt tyder på att lärjungarna under det första århundradet firade Herrens måltid som en vardagsmiddag, vilket till och med den Romersk Katolska teologen Carolyn A. Osiek bekräftar i sin bok Families in the New Testament World: Households and House Churches. Påskmåltiden fungerade mer som den profetiska bakgrunden för Herrens måltid. Däremot var det ett antal karaktärsdrag hos påskmåltiden som även kom att prägla Herrens måltid bland det första århundradets lärjungar.
- Vid påskmåltiden samlades ett mycket hungrigt sällskap för att äta
sig mätta. - Påskmåltiden var en måltid för storfamiljen, alltså tillsammans med
människor som man hade en personlig relation med. - Vid påskmåltiden låg eller satt man runt ett bord för att man skulle
kunna se varandras ansikten för att kunna ha gemenskap. - Påskmåltiden syftade till att man skulle komma ihåg och bli en del av
Guds stora räddning.
För den som vill läsa mer om detta kan jag rekommendera kapitel 4 i Middag med Jesus – ”En mättande måltid”. Jag kan även avslöja att jag i kaptiel 9 – ”Äta kött? Dricka blod?” bemöter RKKs nattvardsteologi.
Om man som Fornberg menar att det är viktigt med en rätt liturgi så blir följdfrågan vilken liturgi som det då är som ska tillämpas. Den judiska ordningen för påskmåltiden? I så fall vilken? Påskmåltiden förändrades under årens lopp. Ordningen för påskmåltiden som den beskrivs i Andra Moseboken? Ordningen som den såg ut vid Jesu tid? Som den beskrivs i Mishna på 200-talet? Eller är det den liturgin som beskrivs vid någon enskild tidpunkt i kyrkans historia? I så fall vilken tidpunkt? Urkyrkan? Fornkyrkan? Senare? Medeltiden? 1500-talet? 1900-talet? Eller måste alla kristna helt enkelt bara acceptera att den liturgi som RKK har bestämt är den rätta?
Jag tror att det finns en anledning att det inte finns någon fixerad liturgi för Herrens måltid beskriven i NT. Den enkla ordningen som framträder är: 1) brödsbrytelse, 2) måltiden, 3) bägaren. Den stora friheten hjälper oss att i olika tider fortsätta vara beroende av den helige Andes liv och ledning så att måltiden och sammankomsterna får fortsätta vara relevanta för varje ny generation efterföljare till Jesus.
Att Fornberg ogiltigförklarar min debattartikel av den enkla anledningen att jag inte tolkar Bibeln på samma sätt som RKK är IMHO ett icke-argument. Jag är övertygad om att lärjungar till Jesus med den helige Andes hjälp tillsammans kan förstå Bibeln och att man varken behöver medlande präster eller RKKs successionsordning. Vi får helt enkelt konstatera att vi tänker olika.
Om Tord Fornberg läser det här vill jag bara passa på att önska dig allt gott och Guds välsignelse! Hoppas att jag får förmånen att möta dig någon gång.
Intressant. Jag tror på enkel nattvard i hemmet (ex i samband med sabbatsmåltiden) vi har även firat sedermåltid under några år (seder på Jesu tid var inte så olik den på 200-talet) och följer då en Haggada (sedermåltidens liturgi) rekommenderas!
Jag tänker att pesach och sedermåltiden framförallt fungerar som mäktiga profetiska förebilder på Jesus, korset och Herrens måltid. Dock kan man såklart fira sedermåltid – om man vill det.
(En stor skillnad mellan sedermåltiden vid Jesu tid och på 200-talet var att de på 200-talet omöjligen kunde slakta påsklammet i templet…)
Ja, det stämmer (ang påskalammet/templet), fast jag syftade iofs på själva sedern/ordningen. Jag tycker personligen att det är problematiskt när man menar att det bara fungerar som förebild, det låter då som att judendomen är något förlegat. Visst ser vi Messias i måltiden men sedermåltiden är lika relevant nu som då för judarna och vi firar den i enhet med Israel. Sedan pekar måltiden också framåt mot det framtida messianska riket – som vi ännu inte har sett.
Ja, där får vi nog konstatera att vi tänker olika. Jag tänker att sedermåltiden och dess form är specifik judisk och inget som efterföljare till Jesus från andra folkslag behöver praktisera. Jag är dock enig med dig att vi har mycket att lära av trons judiska rötter och ett stort behov av att utmana den grekiska filosofins inflytande i Guds församling.
Men om Jesus ”instiftade nattvarden” under sedermåltiden – varför skulle man som lärjunge inte vilja fira den?;)
Det handlar bland annat om hur man uppfattar Jesus när han säger ”Gör detta till minne av mig.” Mycket mer om det i kapitel 4 i Middag med Jesus… =)
David Å: Detsamma har vi gjort och jag rekommenderar även jag kopplingen till påskmåltiden, men har själv funnit att det är onödigt att följa någon specifik, utifrån påbjuden ordning, då ju bruket ändå tycks ha växlat genom tiderna och då jag tycker det hämmar spontaniteten i samlingen. Istället vill jag plocka russinen ur kakan med lagom mycket textläsning, lammstek, osyrat bröd och bittra örter (till påskmåltiden, enligt Exodus 12), vin. I övrigt enligt eget tycke och smak. Vill man illustrera de tio plågor som kom över egyptierna, är det ju jättepedagogiskt; vill man inte, finns inget tvång. Det mesta av ovanstående vill jag ha med under själva påsken; under resten av året råder, som jag ser det, valfrihet. Då kanske en mer avskalad ”vardagsmåltid ” passar bättre, dock med tankemässig koppling till pesach och den första nattvarden.
Rickard: En resumé av Tord Fornbergs karriär vid bl a Uppsala universitet och i den statliga bibelkommissionen hittar du på Wikipedia.
Tack för tipset! Sedan jag läste hans text har jag läst på om vem han är men jag hade inte hört talas om honom tidigare.
Han skrev boken ”Det trovärdiga vittnet” om Bibelns tillförlitlighet på Artos.
Björn, jag håller mig gärna till Haggadan;). Lammstek rekommenderas dock inte under sedermåltid men däremot rostat ben (ex kyckling) som symbol för lammet
Många kyrkliga ledare darrar vid dina ord. Deras självutnämnda ”höghet” är ifrågasatt. Deras egen agenda över kontroll är hotad när du så precist pekar på SANNINGEN, sanningen som gör oss fria. ”Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner…(Kol 2:8) ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” ( Mark 10:13-16) Jesus ville enkelhet och glädje, om man inte kan se det är det illa ställt med kristenheten. Tack Richard för att du påminner oss om detta! Keep up the good work!
David: jag ser ingen anledning att byta ut lammet, då Jesus är ”Guds lamm som tar bort världens synder”.
Rickard: Jag har träffat Tord F då jag rört mig i bibelspråks- och teologmiljöer vid Uppsala universitet, men vi är inte personligt bekanta.
Björn, samtidigt har du både det rostade benet och det mellersta matsabrödet som symboliserar lammet. Det är viktigt att vi har respekt för rabbinska förordningar angående sedermåltiden.
Och jag håller med Desirée