När man nyligen gjorde en undersökning bland icke troende svenskar och frågade dem om deras bild av kristendomen kom ordet ”falsk” på andra plats. Andra ord på samma tema som man ibland hör är präktig, ytlig och hycklare. När man hör sånt här kan man välja att gå i försvar och hävda att det inte alls stämmer eller så tar man sig en funderare om det kan finnas ett korn av sanning i hur människor överlag ser på kristenheten.
Givetvis finns det många som har positiva erfarenheter och omdömen om kristna men jag tror att vi också behöver lyssna på de tuffa orden och inse att vi är i ett enormt behov av större äkthet och större ärlighet bland dem som säger sig följa Jesus. Jag är övertygad om att det kan ta sin början i församlingsgemenskapen.
I Första Korintierbrevet 12 använder Paulus bilden av en kropp för att tala om församlingen. Han skriver i vers 26:
”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.”
Paulus verkar mena att det är så här en församling ska fungera. Hela kroppen märker av om en lem lider eller hedras. Om det ska bli verklighet håller det inte att bevara distansen till varandra med ytliga jargonger eller religiösa floskler. Vi behöver våga vara sårbara inför varandra, vara oss själva och berätta hur det verkligen är. Hur stor kan en församling vara om hela församlingskroppen ska märka av om en person lider eller hedras?
När vi för tre år sedan startade en husförsamling hemma hos oss tillsammans med våra vänner myntade vi uttrycket ”När vi möts finns det ingen agenda som är viktigare än det som händer i människors liv och det som den helige Ande leder oss till.” Det innebär att en samling för det mesta inte alls blir som man tänkt sig. Det här har varit så viktigt för oss, även om vi bara har kommit en liten bit på vägen. Jesus är intresserade av hela våra liv. Om vi kan vara äkta och ärliga inför varandra och inför Gud så tror jag att vi också kan vara det inför våra medmänniskor. Det tjänar ingenting till att låtsas. Jesus förändrar inifrån.
Håller helt med dig, Rickard.
Ja, detta är ett motto som verkligen kan betyda skillnad för en gemenskap, det kan dock vara lite svårt att ”komma ihåg” att det finns och hur viktigt det är.
Jag tror att det är en viktig uppgift för en ledare/tjänare i en (hus)församling att påminna hela gemenskapen om att det som händer i människors liv och det Anden vill leda till alltid är viktigast. Come on! =)
Det är bra att du bloggar Rickard. Jag tycker att det är en lättillgänglig hjälp att påminna sig om det vi vill ska prägla våra församlingar. Det är najs!
Verkligen! 🙂 Alltså denna rubriken och det du har skrivit här är så enormt viktigt bland Guds folk. Väldigt bra skrivet!
Du tror inte det kan gå rätt fel om allt ska dryftas med alla?
Kanske att det också blir rätt instängt.
Sektklockorna ringa…
Visst kan det gå fel men det borde inte hindra oss från att leva det församlingsliv som NT talar om. Det finns så oerhört många ”varandra” när det talas om livet med Jesus. Vi är till exempel kallade att bekänna våra synder för varandra.
Richard
Jo bikten är just ett sakrament som ska brukas på ett värdigt o rätt sätt.
Att alla ska göra som dig o återuppfinna det teologiska och kongreationalistiska hjulet igen o igen, varje tid låter just urspårat…
Sånt fallerar antingen i ena eller andra diket.
Jag får tragiska nordskånska sektvibbar, när jag läser sånt här.
Jag kan ha fel, ty jag har varit nordskånska frifräsare själv! 🙂
Hej Anders!
Jag tror inte på sakrament eller bikt. (Iofs lite beroende på hur man definierar de orden). Vi är ett heligt folk och allt Gud leder oss att göra för att ära honom är heliga handlingar. En sak som Bibeln uppmanar oss att göra är att bekänna våra synder för Varandra, inte för speciella präster – varje troende är en präst. Du är en präst, Anders! =)
Jag kan inte göra så mycket åt att du får sektvibbar av det jag skriver.
Guds nåd!