Förra veckans bloggserie om gåvorna i Efesierbrevet 4:11 blev välbesökt. Jag har fått en hel del positiv feedback, både på bloggen och i andra sociala medier. Jag fick även några frågor. En fråga som jag fick på Twitter var vad jag menar med ”profetiska ghetton”. Jag tror att närhelst de olika gåvorna frikopplas från varandra och en miljö eller ett sammanhang präglas uteslutande av en slags gåva, då blir det osunt. Med profetiskt ghetto menar jag en församling eller ett sammanhang som uteslutande präglas av den profetiska gåvan/tjänsten och skapar en egen bubbla. Även de andra gåvorna kan skapa sina ghetton. Erfarenheten säger att profeter och evangelister har lättast att hamna i det diket och att apostlar har lättast för att undvika det.
Profetiskt ghetto – Allt handlar om uppenbarelser och upplevelser. Det blir som en slags karismatiskt bubbla där saker som lärjungaskap, mission, församlingsgrundande och undervisning blir oviktigt. Exempel: Vissa sammanhang inom ”bönerörelsen”.
Evangelistiskt ghetto – Allt handlar om helande och omvändelse och i vissa fall dop och andedop. Ivern att föra ut evangeliet är stor och insikten om den egna otillräckligheten ännu större. Bristen är ofta lärjungaskap, församlingsgrundande och behovet av andra gåvor än evangelistgåvan. Exempel: Vissa kampanjorganisationer eller evangelistministries.
Lärarghetto – Allt handlar om undervisning och ofta på ett sätt som gör läraren oumbärlig. Exempel: Församlingar som leds av en lärare utan team eller teologiska utbildningar där endast de med lärargåva undervisar.
Herdeghetto – Allt handlar om att människor ska må bra och att gemenskapen ska fördjupas. Exempel: introverta församlingar/kristna gemenskaper.
Apostoliskt ghetto – Allt handlar om att mobilisera för mission. Vägen är strategier, strukturer och modeller. Livet med Gud, passionen för människor, undervisning och gemenskap missas. Exempel: Det finns väldigt få exempel på apostoliska ghetton. En anledning är att den apostoliska gåvan har fått extremt lite utrymme i ”kyrkan” under många hundra år. En annan anledning är att apostlar ofta har lättast att se ”helheten” och därmed behovet av de andra gåvorna.
Jag tror att det är helt avgörande att de här gåvorna hittar varandra och börjar fungera tillsammans. De är tänkta att komplettera varandra och tillsammans utrusta församlingen så att församlingen får återspegla vem Jesus är. Det kan ingen av gåvorna göra på egen hand. Om det ska bli en verklighet har apostlarna en avgörande roll med sin förmåga att se helheten och bygga team med alla gåvor.
Tack för ett bra och lärorikt inlägg. Det gör mig mer och mer säker på att jag äntligen tagit steget mot något sant, det jag i hjärtat känt länge. Du sätter ord på det jag innerst inne känner är meningen med Guds församling. Jag är tacksam och ser ännu mer fram emot Stockholm i september! /Désirée
Bra serie det här, Rickard. En reflektion om apostoliska getton: vi vill gärna se pluralitet ifråga om gåvorna, men apostel blir ofta singularis. Team av apostlar – vem har stött på det? Ibland framställs det som att apostlar har överblick, helhetsbild, ritningar, strategi och därför måste styra, vara i toppen. Det finns en hierarkisk dragning i en del tänk om apostlar som är en större frestelse än getto-problemet tycker jag.
En fundering: det är väl i relationer och mångfald som tryggheten att inte hamna i ett getto sitter? Vi vill väl samtidigt att så väl evangelister som profeter m.fl. ska gå hela vägen ut, vara radikalt utmanande inom sina områden, men kompletteras av de andra?
Personligen är jag, som du vet, helt emot alla typer av hierarkier. Jag tror att allt i Guds rike ska fungera utifrån relationer och radikalt tjänande. Däremot tror jag att apostlar har en nyckelroll om gåvorna ska kunna hitta varandra och uttrycka enhet i mångfalden. Förhoppningen är att alla ska tjäna i gåvan och kallelsen fullt ut och samtidigt inse behovet av att koppla med andra gåvor och andra perspektiv.
Tja! Intressant läsning, känner igen tankarna för egen del. Skulle dock önska att du namnger ett par sammanhang inom Bönerörelsen du anser är profetiska getton. Jag är en del av Bönerörelsen och har besökt några av dessa sammanhang. På distans kan det se ut som ”profetiska getton”, men väl där har jag sett alla tjänstegåvorna i funktion och balanserade.
Allt gott! /Lucas
Hej Lucas och tack för uppmuntrande kommentar!
Det är precis av den anledningen som du beskriver som jag inte vill namnge sammanhang som jag bedömer på det sättet. Det är mycket möjligt att jag i flera fall har fel i min bedömning. Vem är då jag att döma ut ett sammanhang? Jag talar/skriver hellre om detta i mer generella ordalag för att uppmuntra läsaren att göra egna bedömningar. Jag är helt övertygad om att det finns många sammanhang inom bönerörelsen som har en stor bredd i olika gåvor som är i funktion och kompletterar varandra.
Blessings!
Tja! Tack för ditt svar 🙂 Kände bara att jag i efterhand vill nyansera mitt tidigare inlägg.
Bönerörelsen kan faktiskt med all rätt ses som ensidig på många håll. Detta för att många initiativ inte är församlingar, utan mer som allkyrkliga/ekumeniska missionsbaser med intresse för strategisk bön (lite som YWAM). En verksamhet som inte är församling med ett så smalt intesse blir helt enkelt ensidigt. I dessa fall överlåter alltså det pastorala, evangelistiska etc till den lokala församlingen.
En vanlig grej som händer när man i Sverige blickar mot bönerörelsen i USA är att man kanske filtrerar perspektivet genom hur vissa av dess ledare växte fram på 80-talet. Resultatet blir ungefär som att skapa sig en bild av Livets Ord idag med genom att titta på youtubeklipp från deras begynnelse.
I Sverige är kunskapen om Bönerörelsen ganska knapphändig. Bland annat pga att den nästan inte existerar här. Vet inte, men jag kanske blir lite väl ”hönsig” när det kommer till att försvara, kanske för att det ligger så nära hjärtat 😛
Hur som helst, jag gillar din blogg. Tack för ditt skrivande. bless 🙂