Påven, Luther eller Jesus?

Just nu talas det en del om att Romersk Katolska Kyrkans påve kommer på besök till Sverige. Vissa tycker att det är helt fantastisk och går så långt så att man förespråkar att alla troende borde enas under påven. Andra tar tillfället i akt att tala om den lutherska reformationen och de teologiska skillnader som finns mellan den Romersk katolska kyrkan och de protestantiska.

Personligen instämmer jag i att vi behöver en ständig reformation – omformning. Vi är i ett konstant behov av att återkoppla till källorna; Jesus, Anden, Ordet, urkyrkan etc. Det man dock kan fråga sig är hur långt reformationen på 1500-talet egentligen gick. Luther, Calvin och de andra hade faktiskt en hel del blinda fläckar och även om de reformerade mycket av teologin så lämnade de stora delar av församlingens liv och struktur oförändrad. (En ofta missuppfattad rörelse som faktiskt gick betydligt längre var anabaptisterna. Om du är intresserad av att läsa mer om dem rekommenderar jag Jonas Melins blogg.) En sann reformation går betydligt längre än till 1500-talets reformation för att hitta sina rötter. Rötterna är Jesus och efterföljelsen av honom. Både den nuvarande påven och Martin Luther, är och var, oerhört intressanta personer med mycket att lära sig av. Det är dock varken påven eller Luther som vi är kallade att följa. Jesus säger: Kom och följ mig!

Wolfgang Simson har skrivit en mycket bra bok som heter Houses that Change the World. Den finns nyutgiven under titeln House Church Book. Han inleder boken med 15 teser där han utmanar till en mycket mer långtgående reformation. Jag har lagt up Simsons 15 teser tidigare på bloggen. Här kommer de igen.

---

Femton teser för en reinkarnation av kyrkan

Gud förändrar församlingen vilket i sin tur kommer att förändra världen. Miljontals kristna världen över är medvetna om en kommande reformation av globala proportioner. Man säger: ”Församlingen som vi känner den står i vägen för församlingen som Gud vill ha den.” Ett växande antal hör, förvånansvärt nog, Gud säga exakt samma saker. Det finns en ny kollektiv medvetenhet om gamla uppenbarelser, ett gemensamt andlig eko. I de följande ”15 Teserna” kommer jag att sammanfatta en del av detta, och jag är övertygad om att det speglar en del av vad Guds Ande säger till församlingen idag. För vissa kan det, bildligt talat, vara det knytnävsstora molnet på Elias himmel. Andra känner redan det strilande regnet.

1. Församlingen är en livsstil, inte en rad religiösa möten.

Innan de kallades kristna, kallades Jesus lärjungar ”vägen”. Ett av skälen var att de bokstavligen hittade ”sättet att leva.” Församlingens natur återspeglas inte i ett ständigt upprepande av religiösa möten, som leds av professionella präster i heliga rum – speciellt reserverade för att uppleva Jesus. Församlingens natur återspeglas på det profetiska sätt som Jesus lärjungar lever sina vardagliga liv, i andliga storfamiljer, som ett levande svar på de frågor som samhället står inför, på den plats där det räknas mest: i sina hem.

2. Dags att förändra systemet

Genom att anpassa sig till det dåtida religiösa mönstret, adopterade den historiskt ortodoxa kyrkan, efter Konstantin på 300-talet, ett religiöst system som i huvudsak är gammaltestamentligt med präster, altare, tempel (katedral), rökelse och tillbedjan efter mönster från judisk synagoga. Katolska kyrkan gick vidare och kanoniserade systemet. Luther reformerade innehållet i evangeliet, men lämnade de yttre formerna av ”kyrkan” förvånansvärt orörda, frikyrkorna befriade systemet från staten, baptisterna döpte det, kväkarna kemtvättade det, Frälsningsarmén satte på det en uniform, pingstvännerna smorde det och karismatikerna förnyade det, men fram till i dag har ingen verkligen förändrat grundstrukturen. Det är på tiden att göra just detta.

3. Den tredje reformationen

Genom att återupptäcka evangeliet om frälsning genom tro och nåd, började Luther reformera kyrkan genom en reformation av teologin. På 1700-talet återfanns intimiteten med Gud genom rörelser som den herrnhutiska. Detta ledde till en reformation av andlighet, den andra reformationen. Nu rör Gud vid själva vinsäckarna, vilket inleder en tredje reformation, en reformation av struktur.

4. Från kyrkobyggnader till husförsamlingar

I Nya testamentet, finns det inget som kallas ”ett Guds hus”. Till priset av sitt liv, påminde Stefanus entydigt sina åhörare: ”Gud bor inte i tempel som byggts av människohänder”. Församlingen är Guds folk. Församlingen är därför och har alltid varit hemma där människor är hemma: i vanliga hus. Där delar Guds folk sina liv i den Helige Andes kraft, har ”meatings”, som innebär att de äter tillsammans när de möts. Ofta tvekar de inte ens att sälja privat egendom och dela materiella och andliga välsignelser med varandra. De undervisar varandra i verkliga situationer om hur man lyder Guds ord – genom dialog och inte monolog – ber och profeterar med varandra, döper, förlorar ansiktet och sitt ego genom att bekänna sina synder och återerövrar en ny gemensam identitet genom att uppleva kärlek, acceptans och förlåtelse.

5. Församlingen behöver bli liten för att växa sig stor

De flesta församlingar idag är helt enkelt är för stora för att ge verklig gemenskap. De har alltför ofta blivit ”gemenskaper utan gemenskap.” Nya Testamentets församling var en massa små grupper, vanligtvis mellan 10 och 15 personer. De växte inte ”uppåt” till stora församlingar mellan 20 och 300 personer för att fylla en katedral och göra verklig, ömsesidig kommunikation osannolik. Istället multiplicerades de ”på bredden”, likt organiska celler, när dessa grupper blev cirka 15-20 personer. Då drog den, om möjligt, alla lärjungar samman till stadsvida sammankomster, som i Salomos tempel i Jerusalem. Den traditionella kongregationalistiska församlingen som vi känner den är, statistiskt sett, varken stor eller vacker. Den är snarare en sorlig kompromiss, en förvuxen husförsamling och en underdimensionerad stadsvid gudstjänst och saknar ofta dynamiken hos båda.

6. Ingen församling leds av en ensam Pastor

Den lokala församlingen leds inte av en Pastor, utan vårdas av en Äldste, en lokal person av vishet och verklighet. De lokala husförsamlingarna nätverkas sedan samman till en rörelse av dessa äldste i kombination med medlemmar från de så kallade fem tjänstegåvorna (apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare) som cirkulerar ”från hus till hus”, där det finns en speciell grundläggande roll för de apostoliska och profetiska tjänsterna (Ef 2:20, och 4:11-12). En herde har en väldigt viktig uppgift som en del av hela teamet, men han kan inte fullfölja mer än en del av hela uppgiften att ”utrusta de heliga för tjänst”, och måste kompletteras synergistiskt med de andra fyra tjänsterna för att fungera ordentligt.

8. Rätt bitar – på fel plats

När man lägger ett pussel behöver man ha rätt ursprungliga bitar, annars blir slutprodukten, hela bilden, helt fel, och de individuella bitarna tillför inte någonting. Detta har hänt med stora delar av den kristna världen: vi har alla bitar, men har satt ihop dem fel på grund av fruktan, tradition, religiös avund och en mentalitet av makt och kontroll. Som vatten finns i tre former – is, vatten och ånga – så finns idag de fem tjänsterna som är omnämna i Ef 4:11-12, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare, men de finns inte alltid i rätt form och på rätt plats. De är ofta frusna till is i det rigida systemet av institutionaliserad kristendom. Ibland existerar de som klart vatten, eller har försvunnit som ånga i den tunna luften av friflygande organisationer och ”oberoende” kyrkor, inte ansvariga inför någon. Då det är bäst att vattna blommor med den flytande formen av vatten, behöver de här fem utrustande tjänsterna bli omvandlade tillbaka till nya – och på samma sätt urgamla – former, så att hela den andliga organismen kan blomstra och de individuella tjänsterna kan finna sin rätta plats i helheten. Detta är ytterligare en anledning att vi behöver återvända till Skaparens originalritning för församlingen.

8. Gud lämnar inte församlingen i händerna på ett byråkratiskt prästerskap

Inget uttryck av en nytestamentlig församling leds någonsin av en professionell ”helig man” som kommunicerar med Gud, och sedan föder fram relativt passiva religiösa konsumenter, på Mose sätt. Kristenheten har adopterat den här metoden från hedniska religioner, eller i bästa fall från Gamla Testamentet. Den tunga professionaliseringen av kyrkan efter Konstantin har nu varit ett genomgripande inflytande tillräckligt länge, och delat upp Guds folk artificiellt, mellan lekmän och prästerskap. Enligt Nya Testamentet (1 Tim 2:5) är ”Gud en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.” Gud välsignar helt enkelt inte religiösa proffs att pressa sig in mellan folket och Gud för evigt. Förlåten är brusten och Gud låter människor komma inför honom direkt – genom Jesus Kristus, den enda vägen. För att aktivera alla troende som präster behöver det nuvarande systemet ändras helt. Byråkrati är det mest tvivelaktiga av alla administrativa system eftersom det grundläggande bara har två alternativ: ja eller nej. Det finns inte rum för spontanitet och mänsklighet, inte rum för det verkliga livet. Detta kan verka OK för politiker och företag, men inte för församlingen. Gud verkar vara på gång att befria sin församling från den Babyloniska fångenskapen, av religiösa byråkrater och kontrollandemakter, ut i verkligheten, till vanliga människors händer. Dessa händer görs extraordinära av Gud, och kan precis som i gamla dagar, lukta fisk, parfym och revolution.

9. Återvänd från organiserad till organisk form av kristendom

”Kristi kropp” är en levande beskrivning av en organisk, inte organiserad, varelse. Församlingen består, på lokalplanet, av en uppsjö andliga familjer som organiskt är släkt med varandra som ett nätverk. Sättet delarna fungerar tillsammans är en nödvändig del av budskapet som helhet. Det som har blivit ett maximerande av organisation med ett minimum av organism behöver ändras till ett minimum av organisation för att tillåta ett maximerande av organism. För mycket organisation har ofta, som en tvångströja, kvävt organismen av fruktan att något kan gå fel. Fruktan är motsatsen till tro och inte direkt en kristen dygd. Fruktan vill kontrollera, tro har tillit. Kontroll kan därför vara bra, men tillit är bättre. Gud har anförtrott Jesus kropp i förvaltande människors händer med en övernaturlig karismatisk gåva att tro att Gud fortfarande har kontrollen, även om de inte har det. En utveckling av tillitsrelaterade regionala och nationella nätverk – inte ett nytt arrangemang för politisk ekumenik – är nödvändig för att den organiska kristendomsformen ska växa tillbaka.

10. Från att tillbe vår tillbedjan till att tillbe Gud

Stora delar av den moderna kristenheten kan summeras, lite förskönat, som heliga människor som regelbundet kommer till en helig plats på en helig dag vid en helig tidpunkt för att delta i en helig ritual ledd av en helig man klädd i heliga kläder mot en helig avgift. Eftersom den här föreställningsorienterade aktiviteten kallad ”gudstjänst” kräver mycket organisatorisk talang och administrativ byråkrati för att fungera, utvecklar sig snabbt formaliserade och institutionaliserade mönster till rigida traditioner. Statistiskt är en traditionell, 1-2 timmars gudstjänst, väldigt resurskrävande, men producerar i själva verket väldigt lite frukt i bemärkelsen att göra människor till lärjungar, i formen av förändrade liv. Ekonomiskt sett är det en struktur med stora investeringar men låg avkastning. Traditionellt har strävan efter att tillbe på rätt sätt lett till mycket denominationalism, konfessionalism och nominalism. Man ignorerar inte bara att kristna är kallade att ”tillbe i ande och sanning” – inte bara i katedraler hållande sångböcker – men också att det mesta av livet är informellt, och dessutom kristendomen som ”Vägen”. Behöver vi förändras från att vara kraftfulla skådespelare till att ”agera kraftfullt”?

11. Sluta ta folk till församlingen och börja ta församlingen till folket

Församlingen förändras från att vara en kom-struktur till att återigen bli en gå-struktur. En konsekvens av detta är att församlingen behöver sluta att försöka få folk ”in i kyrkan” och istället börja ta församlingen till folket. Församlingens uppdrag kommer aldrig bli utfört genom att addera till existerande strukturer. Ingenting mindre kommer att behövas än att församlingen, likt svampar, spontant multiplicerar sig själv in i nya delar av jordens befolkning, där Kristus ännu inte är känd.

12. Återupptäckandet att ”Herrens måltid” är en riktig måltid med riktig mat

Den kyrkliga traditionen har lyckats ”fira Herrens måltid” på ett homeopatiskt och djupt religiöst sätt. Det karaktäriseras av några droppar vin, en smaklös kaka och ett sorgfyllt ansikte. ”Herrens måltid” var från början, i själva verket, en stadig måltid med en symbolisk innebörd, inte en symbolisk måltid med en reell innebörd. Gud låter ätandet återvända till sammankomsterna.

13. Från samfund till stadsvida gudstjänster

Jesus startade en universell rörelse. Med tiden har den kommit att bli en serie religiösa företag med globala kedjor som marknadsför sitt speciella slags kristendom, och tävlar med varandra. Genom den här uppdelningen av kristenheten har större delen av protestantismen blivit politiskt obetydlig, och är ofta mer upptagen av traditionella specialiteter, och inre religiösa stridigheter, än att utveckla ett kollektivt vittnesbörd till världen. Jesus bad helt enkelt aldrig människor att organisera sig själva i samfund. I församlingens tidiga dagar hade kristna en dubbel identitet: de var sannerligen hans kyrka och vertikalt omvända till Gud och sen organiserade de sig själva geografiskt, vilket innebär att de också omvände sig horisontellt till varandra på jorden. Detta innebär inte bara att kristna grannar organiserade sig själva i husförsamlingar, där de delar sina liv lokalt, men också kristna som kom tillsammans som en kollektiv identitet så mycket som möjligt för en stadsvid eller regional gudstjänst som utryckte de gemensamma banden i församlingen – i staden eller regionen. Äktheten i grannskapet kopplad med en regional eller stadsvid gemensam identitet, gör församlingen, inte bara politiskt betydande och andlig övertygande, men kommer också tillåta återvändandet av den bibliska modellen för ”församlingen i staden”.

14. Utveckla en förföljelsesäker inställning

De korsfäste Jesus, alla kristnas chef. Idag är hans efterföljare mer upptagna med titlar, medaljer och att bli socialt respektabla, eller värst av allt; de fortsätter att vara tysta och är inte värda att lägga märke till överhuvudtaget. ”Saliga är ni när ni är förföljda”, säger Jesus. Biblisk kristendom är ett hälsosamt hot mot hednisk gudlöshet och syndighet, en värld övertagen av girighet, materialism, avundsjuka och olika grad av demonisk standard i etik, sex, pengar och makt. Den moderna kristenheten i många länder är helt enkelt för harmlös och artig för att bli förföljd. Men när kristna igen lever ut Nya Testamentets standard för livet, och till exempel kallar synd för synd, har omvändelser eller förföljelse alltid varit världens naturliga reaktion. Istället för att bekvämt ”häcka” i våra tillfälliga zoner av religiös frihet, behöver kristna förbereda sig för att återigen bli upptäckta som det största hotet mot global humanism; det moderna slaveriet av att vara tvungen att ha roligt och den direkta tillbedjan av sig själv, universums felaktiga centrum. Det är därför kristna kommer, och måste, känna den ”repressiva toleransen” från en värld som har förlorad varje absolut och därför vägrar att erkänna och lyda sin Skapare Gud och hans absoluta standard. I takt med att ideologerna, privatiseringen och spiritualiseringen av politiken och ekonomin fortgår kommer kristna – tidigare än vad de flest tror – få sin möjlighet att stå glada och anklagade tillsammans med Jesus. De behöver nu förbereda sig för framtiden genom att utveckla en förföljelsesäker inställning och en ännu mer förföljelsesäker struktur.

15. Församlingen kommer hem

Var är det enklast för exempelvis en man att vara andlig? Är det kanske genom att gömma sig bakom en stor talarstol, uppklädd i heliga kläder, predika heliga ord till en ansiktslös skara och sen försvinna in på ett kontor? Var är det svårast – och därför mest meningsfullt – för en man att vara andlig? Jo, hemma, i hustruns och barnens närvaro, där allt han gör och säger automatiskt genomgår ett andligt lackmustest mot verkligheten, där hyckleri effektivt kan rensas bort och äkthet kan växa. Stora delar av kristenheten har flytt familjen, ofta på grund av sitt eget andliga nederlag och har istället organiserat konstgjorda framträdanden i heliga byggnader långt från atmosfären av det verkliga livet. När Gud återtar hemmen vänder församlingen tillbaka till sina rötter – tillbaka till var den kom från. Den kommer bokstavligen hem och fullbordar kyrkohistoriens cirkel vid historiens slut.

När kristna i alla samhällsklasser, från alla samfund och bakgrunder, känner ett klart eko i sin ande vad Guds Ande säger till kyrkan och börjar lyssna globalt för att agera lokalt, kommer de åter börja fungera som en kropp. De organiserar sig själva i husförsamlingar i grannskapen och möts i regionala eller stadsvida gudstjänster. Du är inbjuden att bli en del av den här rörelsen och ge ditt eget bidrag. Kanske ditt hem också kommer att bli ett hus som förändrar världen.

 

Håller du med Wolfgang Simson och hans 15 teser?