Nya Testamentet är inte speciellt detaljerad i sina beskrivningar av vad som skedde när den första tidens lärjungar samlades. Det står heller inte så mycket om vad som bör ske när man samlas som troende. Ett tillfälle då ämnet berörs är i Första Korintierbrevet kapitel 14 (v. 26-33):
26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.
Detta var ordningen som Paulus gav de kristna i Korinth. Så här skulle det fungera när församlingen möttes. Den bild som målas upp av en samling är levande, dynamisk och helt beroende av den helige Andes närvaro.
Det brukar sägas att i en vanlig, nutida ”gudstjänst” är det endast 10 % av besökarna som bidrar på något sätt. Några få proffs producerar en gudstjänstupplevelse som de övriga har att tillgodogöra sig efter bästa förmåga. Paulus ger oss en helt annan bild av hur det ska vara på en samling. Han talar om att när vi samlas ska var och en ha något att ge. Märk väl! Att var och en ska ha något att ge är inte en omskrivning av att man bidrar med sin närvaro genom att bara vara där. Nej, eftersom varje lärjunge till Jesus får ta del av den helige Ande så kan varje lärjunge till Jesus höra Guds röst och dela med sig av något till de andra. Paulus säger att vi alla kan profetera för att alla ska bli undervisade och tröstade.
Det finns flera hinder för den här typen av samlingar. Liturgier eller program är ett hinder som gör att vi faktiskt inte behöver den helige Andes närvaro när vi möts. Ett hinder kan vara att många församlingar är för stora. Hur många kan man vara om var och en ska kunna bidra med något konkret? Ett annat hinder är proffsen – ibland kallade präster, pastorer, lovsångsledare eller predikanter. Alla dessa funktioner är inte alltid fel men de kan göra oss andra till passiva mottagare. Jesus har tänkt något helt annat. Han vill använda varje person som följer honom för att uppmuntra och undervisa andra. Jag tycker att det är dags att börja räkna med den helige Ande när vi möts och tro honom om att han vill använda var och en. Proffsens tid är förbi!
Hur fungerar detta i din församlingsgemenskap?
(Edit 2012-06-05: Thomas Arvidsson skriver bra om detta i Dagen)
