Inlägg

Publicerat

Small is big

När vi för tre år sedan hade en längre bön och fasteperiod upplevde vi att Gud ledde oss att starta en husförsamling. Man skulle kunna tänka sig att husförsamlingen skulle kunna vara det första steget i en församlingsplanteringen för att sen växa och bli en ”riktig” församling. Det var inte alls det vi såg framför oss. Drömmen var istället att få se många små församlingar som multiplicerar sig.

Ibland har jag fått höra att ”allt som lever växer”. Stämmer verkligen det? Jag hoppas att jag får leva många år till men jag försöker göra vad jag kan för att inte växa mer…  Däremot är jag oerhört tacksam för två underbara barn som Gud har gett mig och Jessica. Man kan fortsätta reproducera sig även efter man har vuxit färdigt…

I husförsamlingsrörelsen i Indien har man myntat uttrycket om ”kaninförsamlingar” och ”elefantförsamlingar” uitfrån ett tankeexpriment. Vad händer om man stänger in en hanelefant och en honelefant i ett rum och ger dem allt de behöver under tre år? Ut kommer förmodligen tre elefanter. Vad händer om man gör samma sak med två kaniner? Om du öppnar dörren efter tre år bör du springa för ditt liv! Ut väller miljontals kaniner!

Här kommer ett bra videoklipp med Wolfgang Simson.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Publicerat

Vems Rike?

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Hösten 2008 flyttade jag och min familj och ett team med oss till Helsingborg för att påbörja ett nytt församlingsplanteringsarbete. De första månaderna gick åt att bara börja bo in oss, lära känna Helsingborg och börja bygga relationer. I början av 2009 bestämde vi oss att ha en rejäl period för bön och fasta och vi avsatte 40 dagar för att söka Gud tillsammans. Lika bra att på en gång säga att ingen av oss fastade 40 dagar från mat. Vi la upp det på lite olika sätt med bön, fasta och avstängda TV-apparater. Den där perioden kom att bli den första i en rad av böneperioder sen dess som har varit oerhört betydelsefulla för oss och det arbete vi står i. En av de saker som vi upplevde att Gud talade till oss om är ifrån den bön som Jesus lärde oss att be:

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. (Matt 6:10)

Gud talade mycket till oss om att helt och hållet överlåta oss till Honom, till Hans rike, till Hans vilja. Jag tror att jag alltid har längtat efter att få göra något ”stort” att få ”lyckas” och på något sätt göra ett avtryck i min omgivning. Det behöver inte vara fel men det finns en stor risk att det inte är Guds rike det handlar om utan ”mitt rike”. Vad är det egentligen som driver mig? Vad handlar kristen tro om egentligen? Är det att Gud ska välsigna det vi gör eller att vi ska göra det Gud välsignar?

Det som sker i Guds rike får Gud äran för. Det som sker i ”mitt rike” får egot äran för. Vem får äran för det som sker i kristenheten i Sverige idag? Är det samfunden, de fantastiska ledarna eller de förträffliga metoderna? Eller är det Jesus Kristus? Skulle jag vara beredd att ”misslyckas” i världens ögon för att Guds rike ska få komma? Hans rike fungerar helt annorlunda än vad vi är vana vid i den här världen. Jesus sa vid ett tillfälle:

”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.”

Vad är viktigast – att lyckas eller att lyda?

Publicerat

God of this city

Innan vi flyttade till Helsingborg bodde vi i Sävsjö i Småland, där jag bott hela mitt liv, med undantag av ett år i Stockholm. Under några år i Sävsjö fick vi uppleva en stark rörelse av enhet mellan församlingarna. Mycket av det började bland unga människor som tyckte att skylten på kyrkan där man var med hade mindre betydelse och började träffas tillsammans istället för var för sig. Mycket som jag inte kan berätta om här hände under den rörelse som började ta fart. Strategisk, regelbunden bön samlade människor från många olika församlingsgemenskaper. Ungdomssatsningar där den helige Ande slog ner på ett kraftfullt sätt. ”Historisk Gudstjänst” då alla frikyrkor och några församlingar i Svenska kyrkan la ner sina söndagsgudstjänster för att vara tillsammans i Sporthallen. Ca 10 % av kommunens befolkning var samlade den där dagen. (Det talar inte bara om att det var ett stort möte utan även om att Sävsjö Kommun är en väldigt liten kommun…) Församlingarna började även satsa på att tillsammans betjäna skolorna genom Skolkyrkan och ett antal kamratstödjarteam. Det finns egentligen mycket mer att säga om detta.

Jag vill inte på något sätt bli nostalgisk och jag vill heller inte skönmåla det som hände i Sävsjö. Enligt mig var det bara början på något som skulle kunnat bli mycket större men som istället avtog. Däremot kan jag inte komma ifrån att vi fick smaka på något litet av hur det kan vara när Guds folk börjar komma samman i större enhet. Tänk om vi alla skulle ”dö bort ifrån” vår egen strävan efter att lyckas eller att ”mitt församlingsarbete” ska växa. Tänk om vi istället fick växa i vår kärlek till Gud, till Guds rike, till allt Guds folk och till den plats där vi bor och alla de människor som bor där.

Det här handlar inte om att kompromissa med sanningen eller att alla ska bli katoliker. I så fall vill inte jag vara med. Det handlar om att börja inse vad som är viktigt. Jag älskar avslutningen i Jona bok när Jona sitter och önskar sig döden för att hans älskade buske har vissnat men inte kan förstå Guds kärlek till staden Nineve.

Då sade HERREN: ”Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120.000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!”

Var finns mitt hjärta? Vilka är ricinbuskarna i mitt liv? Låter jag Gud fylla mig med sin kärlek för Helsingborg? Hur är det för dig?

Publicerat

Församlingen i staden

I början av den här veckan var jag iväg under ett dygn tillsammans med några vänner från Helsingborg. Vi kommer från olika församlingssammanhang och är alla ledare på något sätt. Jag uppskattar de vännerna oerhört mycket! Vi åkte iväg för att söka Gud tillsammans och för samtala och dela livet med varandra. Vi delar alla en längtan att tillsammans få upptäcka Guds församling i Helsingborg och få se Guds rike komma i kraft. Trots alla kyrkbyggnader, föreningar, gudstjänstgemenskaper etc. så har Gud en församling i Helsingborg som består av alla som tror på och följer Jesus.

När Paulus skrev brev till olika församlingar skrev han till alla ”de heliga” på orten. När exempelvis församlingen i Korinth delade upp sig i olika fraktioner som höll sig till olika ledare fick de sig en rejäl tillrättavisning från Paulus. Han skriver:

Av dem som hör till Kloes familj har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos” eller ”Jag håller mig till Kefas” eller ”Jag håller mig till Kristus”. Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? (1 Kor 1:11-13)

Undrar vad Paulus skulle skriva om splittringen i Guds församling idag? Undrar vad Jesus tänker om våra etiketter, nischer och samfundslojalitet? Är Kristus delad idag?

Jag tror att det är så viktigt att inse att Guds rike är så mycket större än min församling, min lära eller mitt samfund. Jag har starka övertygelser kring vissa saker som har med tron att göra och är betydligt mer osäker kring annat. Inget av det får hindra mig från att söka en djupare gemenskap med alla som tror på och följer Jesus!

Jag skulle vilja utmana alla som läser det här. Våga gå före! Var generös! Be tillsammans med människor från andra församlingar! Be till Gud att han välsignar grannförsamlingen dubbelt så mycket som din församling! Sök enhet och gemenskap med allt Guds folk på den plats där du bor!

Publicerat

Leva som död

Ikväll ska jag till Immanuelskyrkan i Malmö för att tala på ett möte för unga vuxna. Jag har blivit ombedd att tala om lärjungaskap. Jag kommer att utgå från Lukas kapitel 14 där Jesus talar om att beräkna kostnaden för att följa honom. Som så många gånger tidigare fastnade jag vid stället i vers 27 där Jesus säger:

”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.”

Eftersom vi läser det här i efterhand har vi lätt att tänka att det handlar om Jesus kors men Jesus sa faktiskt det här till sina lärjungar innan han gav sitt liv. En person som bar sitt kors vid den tiden var en person som var på väg till sin egen avrättning. En person som bar sitt kors var i princip redan död. Det här får mig att tänka! Hur skulle våra liv se ut om vi levde som om vi vore döda? Vilka saker skulle vi prioritera? Vilka saker blir viktiga? Vilka saker blir oviktiga?

Open Doors aprilnummer handlar om de förföljda kristna i Nordkorea som lever under en enorm press. En person som avslöjas som kristen blir inte bara avrättad, många gånger sätts hela familjen eller släkten i arbetsläger. En kristen ledare från Nordkorea säger så här:

”När vi komer till tro väljer vi att en dag dö för Kristus. Varje kristen i Nordkorea har gjort det valet. Varje kristen i mitt land har martyrernas sinnelag i sig. Om man förlorar den mentaliteten, även bara för en sekund, så orkar man inte bära bördan av att vara en Jesu efterföljare.”

Trots denna enorma press som våra syskon i Nordkorea utsätts för kommer människor regelbundet till tro. Våra förutsättningar i Sverige är helt annorlunda men Jesus ger oss samma kallelse som dem att ta upp vårt kors och följa honom. Det som är värt att dö för är också värt att leva för! (Det som inte är värt att dö för är inte heller värt att leva för…) När vi lever som om vi vore döda kan vi verkligen börja leva!