I arbetet med boken ”Middag med Jesus” som jag håller på att skriva har jag kommit till ett kapitel där jag tänker skriva lite om att NT definierar varje troende som en präst. För att samla tankarna har jag läst lite material som Per-Axel Sverker har skrivit. För den teologiskt intresserade finns en guldgruva av intressanta texter på www.sverkersteologi.se. I en av texterna skriver han om ledarskapets funktion och roll enligt NT. Jag kunde inte låta bli att lägga upp ett stycke här på bloggen som i min mening är helt lysande.
”Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker – och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare.
När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning.
Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, ”väl förestå sitt eget hus” (1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper (ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte ”intelligent” eller talför” som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och ”skickad till att undervisa” kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala.
Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär – och en öppenhet för att användas av Gud – kan Gud lägga gåvor till hans – och hennes – liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer)
Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. ”Starka ” ledare ger helt enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd.
Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. ”Skickad i att undervisa” är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv – en trädgårdsmästare eller en elingenjör.”
Vad väcker detta för funderingar hos dig?
I sin bok Church 3.0 har Neil Cole ett kaptiel om dop och Herrens måltid. Här kommer ett citat fritt översatt till från engelska.
