Johannes pustade ut. Han och Petrus hade arbetat hela dagen med att ställa i ordning. Det var mycket som skulle göras inför en påskmåltid, men nu var de äntligen färdiga och alla låg till bords. Jesus hade som vanligt gett honom och Petrus en ganska märklig instruktion. De skulle gå in i Jerusalem, och när de får syn på en man som bär en vattenkruka skulle de fråga efter ett rum där Jesus och hans lärjungar kunde äta påskalammet. När Jesus hade skickat iväg dem till staden drabbades Johannes för ett ögonblick av tvivel. Det var inte direkt varje dag man såg en man som bär vatten. Det var något som nästan alltid var kvinnornas uppgift. Dessutom skulle det vara stört omöjligt att få tag på ett ledigt rum med så kort varsel. Jerusalem var fyllt av judar från både Judeen, Galileen och många andra platser runt om i världen. Alla skulle de fira påsk just den kvällen, och alla behövde ett rum att vara i. Johannes kom dock att tänka på att under de år han vandrat i mästarens fotspår så hade Jesus faktiskt till slut alltid fått rätt. Så blev det även denna gång. De mötte mannen och han hade visat dem till det rum på övre våningen där de nu låg till bords. Livet tillsammans med Jesus var verkligen inte likt något som Johannes tidigare hade känt till, det var helt annorlunda. Det var som om allt de var med om tillsammans med Jesus var planerat och dirigerat av Gud själv.
Det hade nu hunnit bli sent på kvällen. De hade tänt ganska många oljelampor i det stora rummet, och skuggorna från lågornas fladdrande sken dansade runt på väggar och tak och i ansiktena på skaran av goda vänner. På bordet var det dukat för påskmåltid. Där fanns det helgrillade lammet, det ojästa brödet, skålen med det salta vattnet, de bittra örterna och bägaren som fyra gånger under kvällen skulle fyllas med vin. Allt som stod på bordet hängde intimt samman med hur Gud hade befriat sitt folk ur Egyptens slaveri. De olika symbolerna som användes i varje judisk familj vid påskfirandet var tänkta att varje år påminna dem om Guds befrielse och räddning.
Det var glädje runt bordet den här kvällen, som det nästan alltid var när man var tillsammans med Jesus. Böner, samtal, skrattsalvor och en obeskrivligt djup gemenskap. Alla var väldigt hungriga. Lammet som de skulle äta tillsammans hade slaktats mitt på dagen, och sedan dess hade ingen av dem ätit någonting. Kurrandet från Petrus mage hördes i hela rummet. Det var som om Petrus inte kunde låta bli att ta plats. De brast alla ut i gapskratt. Men det var inte bara glädje som Johannes kände av den här kvällen. Det fanns samtidigt en ödesmättad känsla som hängde i luften och som han inte riktigt kunde ta på. Jesus hade flera gånger talat om sin egen död och tidigare under kvällen till och med sagt att en av lärjungarna skulle komma att förråda honom. Allt detta hade Johannes förträngt till ett rum långt bak i sitt undermedvetna. Han vägrade att ens tänka tanken.
Johannes tänkte tillbaka på de lite drygt tre åren som hade gått sedan han och hans bror Jakob hade börjat följa Jesus. Hemma i familjen i Galileen hade de vuxit upp med en stark förväntan och längtan efter att Guds utlovade Messias skulle komma för att befria dem och återupprätta Israel. Förväntningarna växte sig extra starka varje år vid påskhögtiden. Under högtiden riktade man all sin uppmärksamhet på minnet av hur Gud befriat folket ur slaveriet. Då föll det sig väldigt naturligt att med en frustrerad längtan vänta efter den dag då Messias skulle komma och befria folket från den romerska ockupationen. Många trodde till och med att Messias skulle komma just under påsknatten.
Livet hade förändrats så drastiskt den där dagen när Jesus kom gående längs stranden vid Gennesarets sjö. Johannes och Jakob hade verkligen lämnat allt för att följa honom och samtidigt hade de märkligt nog aldrig tvekat. Visst hade det varit svårt för familjen att bli av med dem båda – det innebar en oförändrad arbetsbörda fördelad på färre personer i fiskarfamiljen – men även för föräldrarna hade det varit en självklarhet att Johannes och Jakob skulle följa Jesus. Han skulle ju
kunna vara en profet eller kanske till och med Messias. Jesus hade en dragningskraft som Johannes inte kunde förklara. Jesus hade gång på gång visat hur oerhört intensivt han älskade var och en av lärjungarna. Johannes hade aldrig upplevt något liknande. Det fanns gånger då det kändes som om allt hade gått åt skogen, då han aldrig trodde att Jesus skulle kunna älska honom igen. Som den där gången helt nyligen när Johannes och Jakob hade velat kalla ner eld över en samaritisk by som inte ville ta emot honom. De fick sig en avhyvling som de sent skulle glömma. Hur hade de ens kunnat komma på något så fruktansvärt? Stunden efter var det hela glömt och gemenskapen med Jesus var obruten. Det var som att Jesus var sanningen själv och samtidigt nåden personifierad. Eller lite längre tillbaka när Johannes mamma hade försökt övertala Jesus att ge honom och Jakob de främsta platserna i det kommande riket. Jesus hade direkt avslagit förfrågan och istället använt tillfället för att tala om ödmjukhet och att den som ville vara störst skulle vara de andras slav. Johannes hade velat gå under jorden och han kunde fortfarande rodna när han tänkte tillbaka på hela situationen. Allt hade blivit så fel. Mammor kan verkligen vara pinsamma! Men även efter denna händelse hade Jesus kärlek varit oförändrat fast. Han påminde aldrig Johannes om gamla misstag. Johannes var ofta så tagen av kärleken från Jesus att han ibland kände det som om Jesus älskade honom mest av alla lärjungarna. När Johannes under måltiden såg på vännerna runt bordet var det så många minnen som väcktes till liv. De hade varit med om så mycket tillsammans. Under och tecken, långa vandringar och övernattningar under bar himmel, människor som blev helade från sjukdomar och befriade från demoner, djupa samtal, lek och fest. Även om många av dem från början inte ens hade träffats hade kärleken dem emellan med tiden vuxit sig stark. Till och med Petrus, som Johannes hade stört sig på så mycket i början, älskade han nu som en nära broder.
När Jesus vid måltiden sträckte sig efter brödet var det något som Johannes hade varit med om tusentals gånger – brödsbrytelsen. Varje år hade familjen rest till Jerusalem för att äta påskalammet, och vid varje tillfälle hade brödsbrytelsen varit en självklar del. Varje vecka på den kväll som inledde vilodagen firade familjen sabbatsmåltid då de alltid bröt bröd med varandra. Varje vardagskväll när familjen var samlad för att äta middag hade pappa Sebedeus inlett måltiden med att ta ett bröd, tacka Gud och dela ut det till familjen. Att bryta bröd var för Johannes synonymt med att äta tillsammans med familj och vänner. Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt brödet och sa: ”Ta och ät, detta är min kropp, som är utgiven för er, gör detta till minne av mig.”
Det var som om hela Johannes liv passerade revy. Jesus tog det som var så välbekant och gav det en helt ny innebörd. Johannes anade vad Jesus ville säga – att han gav sig själv utan förbehåll till skaran av lärjungarna. Men Johannes förstod ännu inte riktigt på vilket sätt. Det var som om Jesus sammanfattade hela hans liv i ett litet ögonblick. Allt vad Johannes var, hela hans liv, hans historia, nutid och framtid koncentrerades till detta enda ögonblick. Allt sammanfattades i Jesus: varje måltid, varje fisketur, alla dagar, alla erfarenheter och alla sinnesstämningar. När Jesus bröt brödet visste Johannes att han och de andra för evigt var förenade med Jesus och med varandra. Jesus var livet och Johannes ville ge hela sitt liv till honom.
När alla lärjungarna var proppmätta – inget av lammet fick nämligen lämnas – var det dags för välsignelsens bägare, som var kvällens tredje bägare. Jesus tog bägaren efter måltiden och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.”
Flera gånger hade Johannes fått bevittna hur Jesus utförde häpnadsväckande profetiska handlingar för att visa vem han var, och vad han hade kommit för att göra. Bara några dagar tidigare hade Jesus ridit in i Jerusalem på en åsna medan folkskarorna hade lagt ut palmblad och mantlar som en mäktig profetisk illustration av Jesus som den utlovade Konungen. Vid ett annat tillfälle hade Jesus bundit ihop en piska och med våldsam kraft drivit ut alla köpmän från templet. Detta för att de med öppna ögon skulle få upptäcka honom som Messias. Jesus visade att allt skulle komma att förändras, till och med templet, mittpunkten i folkets världsbild. När Jesus delade bägaren med sina lärjungar var det något som Johannes var väldigt van vid. Varje påskmåltid, varje sabbatsmåltid och varje vardagskväll vid familjemiddagen hade bägaren skickats runt på ett liknande sätt, men när Jesus gjorde det gav han bägaren en helt ny innebörd. Johannes anade att det Jesus nu gjorde var av enorm betydelse för dem och för hela världen, men den kvällen förstod han inte alls vad Jesus menade med att bägaren var hans blod. Han hade ingen aning om vilka händelser som skulle komma att utspela sig under natten och morgondagen.
Det här är det inledande kapitlet i boken Middag med Jesus. Beställ och läs hela boken för att lära dig mer om hur Herrens måltid kan få vara en verklig måltid med riktig mat, överlåten gemenskap och obegränsad sprängkraft. Dela gärna det här inlägget vidare med människor som du tror kan ha en aptit efter fler middagar med Jesus.