Nådens måltid – Middag med Jesus

Följande är ett utdrag från boken Middag med Jesus.

---

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

Uppenbarelseboken 3:20

Tyvärr närmar sig väldigt många människor Herrens måltid med ett extremt allvar. I fokus hamnar rädslan att göra, känna eller tänka fel, i samband med måltiden, och därför göra Gud arg. Det här är inte så konstigt. Hos många ringer bibelordet från Första Korintierbrevet 11:27 i bakhuvudet. ”Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.” och vilken troende människa, med något sunt förnuft, vill synda mot Herrens kropp och blod? Det här har lett till att följande tankegångar har satt sin prägel på församlingen under många hundra år.

• Herrens måltid måste utföras på exakt rätt sätt.
• Under måltiden måste alla vara allvarliga.
• Varje individ måste tänka igenom sina synder innan måltiden.
• Endast döpta församlingsmedlemmar får delta i måltiden.
• Barn får inte delta i måltiden.
• Den som inte koncentrerar sig tillräckligt mycket på Jesus när man tar emot bröd och vin begår en svår synd.

Flera av de här idéerna härleds till bibeltexten i Första Korintierbrevet 11:17-34 som förmodligen är den viktigaste texten vi har för att förstå Herrens måltid. Det är just den här texten som tusentals församlingar världen över läser varje gång man firar måltiden och jag hävdar att det förmodligen är den mest missförstådda bibeltexten någonsin. Så många människor har tagit del av de kollektiva missuppfattningarna om den här textens budskap, och varje gång man läser eller hör texten växer sig missuppfattningarna allt starkare. Om vi verkligen vill förstå Herrens måltid tror jag att det är helt avgörande att läsa texten i Första Korintierbrevet med nya ögon och undersöka vad det faktiskt står.

¹⁷När jag nu ger dessa föreskrifter berömmer jag er inte, eftersom era sammankomster är mer till skada än till nytta. ¹⁸Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, och delvis tror jag att det är så. ¹⁹Partier måste finnas bland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet. ²⁰När ni nu samlas, kan inte Herrens måltid hållas. ²¹Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. ²²Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? Vad skall jag då säga till er? Skall jag berömma er? Nej, för detta berömmer jag er inte.

                         ²³Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, ²⁴tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” ²⁵På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.” ²⁶Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

            ²⁷Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. ²⁸Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. ²⁹Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. ³⁰Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. ³¹Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. ³²Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.

            ³³Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra. ³⁴Om någon är hungrig skall han äta hemma, så att sammankomsten inte blir till en dom för er. Allt det andra skall jag ge er föreskrifter om när jag kommer.

För att förstå texten som vi precis har läst, så behöver man läsa den i sin helhet och förstå hela sammanhanget. Texten består av fyra delar. I vers 17-22 skriver Paulus om de problem man hade i församlingen i Korint. I vers 23-26 återberättar Paulus måltiden som Jesus delade med sina första lärjungar. I vers 27-32 skriver Paulus om konsekvenserna av de problem som man hade i församlingen i Korint. Slutligen skriver Paulus i vers 33-34 hur församlingen bör agera framöver.

          Församlingen i Korint hade uppenbarligen stora problem. Paulus går så långt så han säger att deras samlingar är mer till skada än till nytta. Då måste det ha gått ganska långt. Jag har inte hört om så många nutida församlingar som har gjort den utvärderingen om sina egna samlingar. Problematiken i Korint hade lite olika delar. Ett problem var att det förekom stridigheter och splittring i församlingen. Det här är något som Paulus skrev om tidigare i sitt brev, i kapitel ett och tre. Olika grupperingar i församlingen hade bestämt sig för att de ville hålla sig exklusivt till vissa apostlar. Vissa höll sig till Paulus, andra till Petrus, andra till Apollos och ytterligare andra höll sig till Kristus. Enligt Paulus går det inte att fira Herrens måltid när församlingen på det sättet är uppdelad och splittrad i olika kategorier.

          Förlängningen av de här problemen, församlingsmedlemmarna emellan, var den splittring som uppstod mellan olika samhällsklasser. Herrens måltid i Korint, och på andra platser, firades i de olika hem där olika husförsamlingar samlades. Vid den här tiden var det en självklarhet att mötas som husförsamlingar i människors hem. Det finns flera exempel i NT där detta omtalas (Rom 16:3-5, 1 Kor 16:19, Kol 4:15, Filem 1:2)[i].

          Herrens måltid hade formen av en kvällsmiddag, för församlingen som kom samman, och fungerade som ett knytkalas, där var och en bidrog med den mat man själv kunde ta med sig. Dock var det väldigt stor skillnad för olika människor beroende på vilket socialt skikt man kom ifrån. Församlingen bestod av både rika och fattiga, slavar och fria, vilket givetvis påverkade hur mycket tid man hade att förfoga över och även möjligheterna att ta med mat till församlingens kvällsmiddag. Tony Larsson som har forskat i hur de tidiga församlingarna möttes skriver så här.

Antikens arbetande befolkning var tvungen att använda hela dagen till arbete och åt huvudmåltiden först vid solnedgången. De välbärgade kunde börja sin middag redan kl 3.[ii]

Den bild som framträder av församlingen i Korint var att de rika kom tidigt till måltiden och tog med sig mycket mat och dryck medan de fattiga och slavarna kom sent och att det då inte fanns något kvar. När Paulus i vers 22 retoriskt frågar ”Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har?” menar han alltså att om de rika var hungriga redan på eftermiddagen var det ingenting som hindrade dem att äta i sina egna hem, så att man faktiskt kunde vänta på varandra i församlingen, och äta tillsammans, när man på kvällen samlades för att fira Herrens måltid.

          I den andra delen (vers 23-26) återberättar Paulus den måltid som Jesus delade med sina lärjungar. Det finns väldigt mycket att säga om detta men jag lyfter gärna fram en detalj som är lätt att missa. När Paulus återberättar Jesus måltid påminner han församlingen om ordningen för måltiden med brödsbrytelsen i början (vers 23-24) och bägaren efter måltiden (vers 25). En poäng med detta är faktiskt att det hjälper församlingen att vänta på varandra. Först när alla som ska delta i måltiden är på plats ska måltiden inledas med att bryta brödet med varandra. Först när alla har ätit färdigt och är mätta ska man dela bägaren med varandra. Redan här framträder budskapet som återkommer i vers 33: ”vänta på varandra!”

          I den tredje delen skriver Paulus om konsekvenserna av de problem man hade i församlingen i Korint. I vers 27 skriver han att den som ”äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod”. Vad innebär det då att äta och dricka på ett ovärdigt sätt? Svaret på det hittar vi i den första delen. Att ta del av måltiden samtidigt som man lever i splittring med sina syskon i tron, det är att äta och dricka på ett ovärdigt sätt. Att sätta sina egna begär framför andras behov, att agera utifrån en självcentrerad världsbild, att förakta Guds församling och att få dem att skämmas som ingenting har – och samtidigt ta del av Herrens måltid – det är att äta och dricka på ett ovärdigt sätt.

          I vers 28 skriver Paulus ”Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” Det här har ofta tolkats som att man behöver ha en tillräckligt stor tro eller att man behöver koncentrera sig tillräckligt mycket på Jesus och hans död och uppståndelse. Givetvis är det jättebra med tro och med koncentration, men det är faktiskt inte alls det som Paulus talar om. Ofta har det här bibelordet även använts för att hävda hur viktigt det är särskilja brödet i Herrens måltid från annat bröd och att brödet ska hedras och hanteras på ett speciellt sätt. Inte heller detta säger Paulus något om. Lägg märke till att Paulus i vers 28 skriver äter och dricker och talar om att urskilja Herrens kropp, men skriver ingenting om Herrens blod. Hur kommer det sig? För Paulus i allmänhet och Första Korintierbrevet i synnerhet går begreppen församlingen, Jesus kropp och brödet in i varandra vid flera tillfällen. Bland annat i kapitel 12 talar Paulus om församlingen just som Jesus kropp. När Paulus i 11:28 talar om att urskilja Herrens kropp och inte säger någonting om Herrens blod, är det därför högst troligt att han inte talar om brödet, utan faktiskt om församlingen. Det handlar alltså inte om att urskilja brödet från annat bröd utan att se att församlingen inte är vilken skara som helst. Församlingen är en gemenskap, älskad av Gud, som har tagit emot Guds förlåtelse och som är kallade att älska varandra. Den som därför inte ser församlingen, sina bröder och systrar, vid Herrens måltid, han äter och dricker en dom över sig.

          I vers 30 skriver Paulus ”Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.” Det är lite svårt att förstå vad Paulus menar med detta. Många kloka människor har försökt men de goda förklaringarna har inte varit så många. Jag påstår inte att jag på något sätt har alla svar och den fulla sanningen. När man ser hela sammanhanget tycker jag dock att det finns en förklaring som i alla fall är rimlig. Det är lättare att förstå vers 30 om man tänker i kollektiva termer istället för individuella. Jag tror inte att det är de individer, som inte urskiljer kroppen – församlingen, som får en dom över sig. Snarare handlar det om att när församlingsgemenskapen inte ser till varandras behov, drabbas man av mycket tragiska konsekvenser i gemenskapen. För slavarna och de som hade det sämre ställt var kvällsmiddagen ofta det enda man åt under hela dagen. Om man inte heller då fick i sig mat blev hälsan lidande. Det är mycket möjligt att fattiga människor som var en del av församlingen i Korint led av näringsbrist eftersom de övriga inte såg till deras fysiska behov. Då är det inte speciellt svårt att förstå att många var svaga och sjuka och ganska många till och med hade avlidit i förtid.

          Vilka lösningar förslår då Paulus? Egentligen ganska enkla: ”När ni samlas för att äta, så vänta på varandra.” Till detta lägger han att de med mer tid till sitt förfogande, och större aptit, faktiskt kan äta hemma, innan man kommer samman i församlingen. För Paulus var det en självklarhet att församlingen i Korint skulle fortsätta att samlas, för att äta kvällsmiddag tillsammans i de olika husförsamlingarna. Han ville dock att de skulle göra det på ett sätt som ärade Jesus och fyllde de behov som fanns i gemenskapen.

          Vid en läsning av den här texten går det inte att hitta någonting om vilken stämning det behöver vara vid Herrens måltid. Att ordet värdigt skulle innebära att det ska vara en tillknäppt och allvarlig stämning vid måltiden är bara en tragisk, religiös missuppfattning. Vid en god middag, i en stor familj, eller bland en skara goda vänner, är det definitivt inte allvarlig stämning! Lägg då dessutom till den glädje det innebär att samlas med Jesus i centrum för att minnas och ta del av hans död och hans uppståndelse. Inte konstigt att det beskrivs i Apostlagärningarna att de bröt brödet i jublande innerlig glädje (Apg 2:46).

          Det går heller inte att hitta något i texten som stödjer att man behöver hantera brödet och vinet på något speciellt heligt eller hedrande sätt. Paulus budskap till församlingen Korint, och till alla troende i alla tider, handlar inte om hur de hanterade brödet och vinet, det handlar om hur vi behandlar varandra.

          Inte heller skriver Paulus någonting om behovet av att rannsaka sig själv gällande individuella synder, för att sedan utföra en kollektiv bekännelse. Kopplingen mellan en allmän, kollektiv syndabekännelse och Herrens måltid går inte att hitta i NT utan är en senare konstruktion. Givetvis är det ingenting som hindrar från att bekänna sina synder i samband med Herrens måltid, men att det skulle finnas en särskild koppling stämmer inte. När NT talar om syndabekännelse handlar det om att bekänna våra synder för varandra och be för varandra (Jak 5:16). Synd bör bekännas så snart som möjligt när vi kommit till insikt om att vi har gjort fel. För den som vill följa Jesus på livets alla områden är det dessutom till stor hjälp att bekänna genom att konkret berätta om sin specifika synd för ett troende syskon. Det hjälper oss att inte bara ta emot Guds nåd och förlåtelse i den konkreta situationen, men också hjälpa varandra att följa Jesus på det området. I Herrens måltid är det dock inte individens synder som ska vara i fokus utan Jesus, hans död och uppståndelse och den gemenskap som han har friköpt till ett nytt liv tillsammans med honom.

          I vers 26 skriver Paulus ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” I NT är förkunnelse eller predikan av evangeliet alltid ett budskap till människor som ännu inte tror eller följer Jesus. Om Herrens måltid faktiskt är en förkunnelse av evangeliet måste det innebära att måltidsbordet är tänkt att vara ett öppet bord, ett nådens bord dit alla är välkomna, även om man ännu inte följer Jesus. I kapitel 14 och vers 23-25 talar Paulus om hur det bör gå till i församlingen när människor som ännu inte tror eller förstår är med på en sammankomst. Det verkar vara en självklarhet att ”utomstående” är välkomna när församlingen möts. Att då av någon anledning inte låta dessa människor vara med och äta låter helt obegripligt och i direkt konflikt med det Paulus skriver om att i kärlek fylla människors behov. Vissa har föreslagit att människor som inte tror fick ta del av maten men inte av brödet och vinet. Det blir ett mycket märkligt resonemang eftersom man såg hela måltiden som Herrens måltid. Brödet och vinet var inte på något sätt mer heliga än den mat man åt däremellan. Brödet och vinet fungerade som markörer, som visade att måltiden var Herrens, och som pekade på honom. Vissa menar att barn inte fick vara med innan en viss ålder, mognad, beslut eller något annat. Det går inte hitta några stöd för det i texten. Varför skulle inte de barn som var en del av församlingsgemenskapen få vara med och äta sig mätta?

          Det går dock inte att sticka under stol med de historiska fakta som tyder på att Herrens måltid i vissa församlingar under det första århundradet var en stängd måltid endast för troende, döpta medlemmar av församlingen. I Didache som skrevs i slutet av det första århundradet beskrivs faktiskt måltiden på det sättet[iii]. Det är dock ett faktum att det ingenstans i NT talas om att Herrens måltid ska vara sluten utan snarare beskrivs som en öppen måltid präglad av Guds nåd genom Jesus Kristus. Varför vissa församlingar trots det valde att göra måltiden sluten kan vi bara spekulera i. En gissning är att det berodde på förföljelse. På platser där man fick utstå hård förföljelse för tron på Jesus var man troligen tvungen att försäkra sig om att alla som deltog i måltiden faktiskt var överlåtna lärjungar till Jesus. Risken att bli avslöjad eller förrådd var alldeles för stor. Att göra den tillfälliga slutenheten till en norm för all framtid tror jag dock är helt fel.

          Någonting som jag tycker spelat alldeles för liten roll hur vi tänker om Herrens måltid är hur Jesus delade måltider med människor. Man skulle kunna beskriva Jesus vandring i Judeen, Gallileen och Samarien som en enda lång måltidsturné. Han åt och drack ständigt i olika människors hem. Jesus blev ständigt anklagad för att vara en frossare och drinkare för att han åt och drack tillsammans med fel människor. Den religiösa eliten verkade inte trivas speciellt bra i Jesus sällskap. Däremot flockades de föraktade, tullindrivarna, de prostituterade och syndarna för att vara tillsammans med Jesus och äta tillsammans med honom – och han avvisade dem aldrig. När Jesus delade måltiden med människor som andra bara föraktade, då etablerades Guds rike, ljuset segrade över mörker och hopp fyllde hopplösa hjärtan. När människor åt tillsammans med Jesus blev deras liv förvandlade och ett helt nytt liv tog sin början.

          När Jesus delade måltiden med sina närmaste lärjungar, natten innan han blev förrådd och korsfäst, lät han till och med Judas delta i måltiden. Judas, som var besatt av Djävulen själv, och som Jesus visste skulle förråda honom. Han fick vara med och delta i måltiden den där historiska kvällen. Det om något borde visa hur Jesus ser på måltiden och vilka som får vara med.

          Som jag ser det, finns det två tydliga diken, i hur man ser på församlingen, och på frågan om vilka som är välkomna. Det första diket är det som Svenska kyrkan skulle kalla ”folkkyrka”, men som frikyrkorna skulle kalla ”sökarvänligt”. Konceptet går ut på att man placerar sökaren i centrum, och anstränger sig till det yttersta för att inte stänga någon ute. Alla är alltid välkomna, och allt som skulle kunna uppfattas som stötande eller utmanande, tonas ner. Baksidan med det här tänket är uppenbart. I sin strävan efter att alla ska känna sig välkomna, försvinner allt det som är provocerande med evangeliet. Frågan är när om man till slut driver bort Jesus själv?

          Det andra diket skulle man kunna kalla den slutna församlingen. Det här fenomenet går bland annat att hitta i frikyrkornas och väckelserörelsernas historia, och har vissa kvarlevor, även om de är relativt ovanliga. I den slutna församlingen, är det gränserna till omvärlden som är centrum och fungerar för att ge gemenskapen sin identitet. Det blir viktigt att definiera vem som är utanför och vem som är innanför. ”Vi är här inne i kyrkan och de andra är där ute i världen”. Exempelvis var det inte helt ovanligt, under första halvan av 1900-talet, med frikyrkor som kontrollerade människors medlemskort, när man skulle fira nattvard, för att förvissa sig om att ingen utomstående, tog del av brödet och vinet. Även det faktum att många frikyrkor fortfarande skickar flyttbetyg mellan varandra, när människor byter församling, grundar sig i behovet av att kontrollera, att personen ifråga verkligen är troendedöpt, på ett korrekt sätt. Vilken fantastisk tillit man visar människor!? Det här tänket leder lätt till en präktig attityd bland kristna och att bilden av Jesus som syndarnas vän, helt enkelt inte får plats.

          Personligen fördrar jag, och tror Bibeln talar om, en församling med Jesus i centrum. Församlingens syfte, mål, mening, början och slut är Jesus Kristus. Församlingen är de troendes gemenskap och består av ofullkomliga och bristfälliga människor, som har överlåtit sina liv för att följa honom, och tillsammans utgör de en andlig familj. Precis som i andra fungerande, gästfria familjer är dock gäster givetvis välkomna att delta så mycket de själva känner sig bekväma med. Församlingens sammankomster är dock i första hand till för de som följer Jesus för att de tillsammans ska tillbe honom, uppmuntra varandra, be för varandra, äta tillsammans och sända varandra ut i den här världen för att göra alla folk till lärjungar. Församlingen är tänkt att vara en gemenskap där utmaningen till ett liv i efterföljelse är knivskarp samtidigt som nåden, barmhärtigheten och kärleken får prägla relationerna till varandra och andra människor. I en sådan församling är alla människor, om de själva vill, välkomna att delta i församlingens liv och måltid, men det får aldrig innebära en kompromiss, med församlingens budskap och Herre, Jesus Kristus. Paulus skriver bland annat att det är helt självklart att Andens nådegåvor är i funktion när församlingen möts. Han skriver också att det är extra betydelsefullt om profetians nådegåva är i funktion om några som inte tror är på besök. Då kommer ”Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!” (1 Kor 14:25). Att tona ner de andliga gåvorna för att göra församlingens sammankomster mer bekväma för människor som ännu inte tror är fel väg att gå. Jag är övertygad om att det går att både vara tydlig, och välkomnande!

          När församlingen delar Herrens måltid med varandra är Jesus i centrum, vilket är ett tillfälle för var och en att fördjupa sin överlåtelse och efterföljelse av honom. Mitt i den miljön är människor som ännu inte tror, eller trevar sig fram i tron, välkomna. När församlingen delar måltiden, brödet och bägaren, och påminner varandra om Jesus, och det han utförde genom sin död och uppståndelse, blir det en förkunnelse, som frälser och förvandlar, den med ett öppet hjärta. Herrens måltid är inte ett tillfälle att stänga människor ute, för att de har för lite tro, för mycket synd, eller för låg ålder. Herrens måltid är ett tillfälle att inkludera människor i en livsförvandlande gemenskap.

Bordet är dukat, människorna samlas, Jesus är i centrum. Det är dags för Herrens måltid. Är du för syndig? Du är välkommen! Är du en tvivlare? Du är välkommen! Är du för ung? Du är välkommen! Du har inte kommit till skammens, skuldens och allvarets måltid. Nej, du har kommit till nådens, upprättelsens och glädjens måltid. Gemenskapen växer, kärleken blommar ut, liv förvandlas, tron spirar, Jesus lever!

---

[i] Hur stora de här husförsamlingarna var vet vi egentligen ingenting om. Förmodligen kunde det variera ganska mycket. Det finns dock fingervisningar. Priska och Akvila, som samlade en församling i sitt hem i både Efesos (1 Kor 16:19) och Rom (Rom 16:3-5), var enkla tältmakare som ofta hade begränsade tillgångar och små hem. Att de dessutom reste mellan olika städer i Romarriket, gör att de troligen inte hade vare sig tillräckligt med tid, eller ekonomiska resurser, att skaffa sig en större bostad. Storleken på Priska och Akvilas bostad är dock givetvis endast gissningar. En annan faktor som, kanske ännu tydligare, talar för relativt små församlingar är hur Paulus beskriver innehållet i församlingslivet. Han skriver att när församlingen möts ska varje person ha något att dela med sig av (1 Kor 14:26), och att när en församlingsmedlem lider så lider hela församlingsgemenskapen med den personen (1 Kor 12:21-26). Det är mycket svårt att tänka sig att dessa saker skulle kunna fungera i större församlingar. Å andra sidan är det så, att eftersom en välbärgad person vid den här tiden kunde ha ett mycket stort hem, är det inte omöjligt att det även fanns ganska stora husförsamlingarna. Mindre husförsamlingar var dock förmodligen mer vanliga med tanke på den nivå av delaktighet som NT talar om.

[ii] Tony Larsson, Gudstjänstens Rötter,, s. 88.

[iii] Per Beskow, De apostoliska fäderna s. 21.