I somras dog min mormor, Elisabet Johansson. Hon var 97 år gammal och skulle fylla 98 när hon efter en kort tids sjukdom fick flytta hem till Jesus. Mormor fick leva ett långt och på många sätt rikt liv och fick betyda oerhört mycket för mig och för många andra.
Redan under tonårstiden fick mormor möta Gud på ett påtagligt sätt. Hon har flera gånger berättat om när hon var på Malmköpingskonferensen, som den hette, och den helige Ande kom över henne så att hon var okontaktbar under flera timmar och fick bäras hem. Både mormor och morfar blev av Gud kallade till missionsarbete i Brasilien. De gick båda på Örebro Missionsskola och utifrån mormors berättelser förstår jag att skolan var en dynamisk hubb av bön, Andens kraft, träning och utsändning av arbetare. Enligt mormor var det allt färre som ville utbildas på den teologiska utbildningen i Stockholm. Alla ville till Örebro eftersom ”det var där den helige Ande verkade” (hennes ord, inte mina). Flera gånger under mormors studietid krävde studenterna studieavbrott för att kunna ägna sig åt bön och fasta på obestämd tid tills de själva upplevde ”genombrott” på det ena eller andra området och kunde återuppta sina studier.
Mormor och morfar förlovade sig i Sverige men morfar blev färdig med studierna på missionsskolan innan mormor så han åkte ut till Brasilien i förväg. Planen var att mormor skulle komma ett halvår senare när hon var färdig. Andra världskriget kom emellan. Reseförbud infördes och under 7 års tid var mormor och morfars enda kommunikation censurerade brev. 7 år som förlovade nästan helt utan kontakt med varandra… När kriget tog slut reste mormor till Brasilien och fick äntligen gifta sig med sin fästman.
Mormor och morfar fick arbeta under tre decennier med missionsarbete, församlingsarbete och socialt arbete på olika platser i Brasilien. Morfar fungerade oftast som pastor i olika församlingar och mormor tog hand om familjen, startade barnhem och deltog i arbetet på många andra sätt. Mormor och morfar fick fem barn som alla idag bor i Sverige med sina familjer. Jag har aldrig träffat min morfar. Han dog plötsligt 1977 av en hjärnblödning. Jag har däremot hört många berättelser om honom. Jag har fått höra att han var snäll, lågmäld men busig. Mormor har berättat att han berördes starkt av den så kallade ”fasteväckelsen” och ofta avstod mat under en vecka för att be och söka Gud. Han fick också många gånger befria människor från demoniska makter. 1982 flyttade mormor tillsammans med sitt yngsta barn Ruben tillbaka till Sverige och bosatte sig i Sävsjö.
När mormor blev äldre kunde hon ibland vara lite kantig. Det var som att hon alltid sa vad hon tyckte – och åsikter det hade hon ofta – exempelvis om olika personers frisyrer. Samtidigt hade hon, paradoxalt nog, alltid ett klart och öppet sinne. Om det berodde på hennes relation till Gud eller på att hon löste korsord och läste böcker, det vet jag inte. För något år sedan fick hon pris av Stadsbiblioteket i Sävsjö som den som hade lånat flest böcker under ett år. Hon brukade snitta på ungefär 100 per år och tunna böcker var inget att hänga i julgranen. De skulle helst vara över 400 sidor.
Mormor hade alltid ett oerhört stort hjärta för Gud och hans rike och en vilja att tjäna Gud på alla sätt. När jag förra året undervisade på ett församlingsläger med Höglandskyrkan i Sävsjö, var mormor med. Inte dåligt av en 97-åring att åka på läger över en hel helg! Vid ett av kvällsmötena ville mormor att jag skulle be för henne. Under tårar förklarade hon att hon bad för sina grannar varje dag att de skulle få lära känna Jesus men att hon nu kände att Gud kallade henne att ta ett steg till. ”Jag måste få dela evangeliet med dem.”
För mormor var bönen och bibelläsningen oerhört viktiga. När jag besökte henne på sjukhuset några dagar innan hon dog så sa hon det hon nästan alltid sa när jag träffade henne: ”Jag ber för er varje dag”. Hon hade en lång bönelista med både nära och kära, familj och släkt och många andra som hon troget bad för varje dag. Detta var inget som upphörde när hon själv låg för döden. Istället bad hon ännu mer, eftersom hon ändå inte hade annat för sig i sjukhussängen… Med bibelläsningen var det inte lika lätt. Sjukhusvistelsen blev så vitt jag förstod det första tillfället då hon inte kunnat läsa Bibeln varje dag sedan hon började följa Jesus.
När mormor dog kände jag inte så mycket sorg utan mest tacksamhet för henne och hennes liv och ett allvar över det andliga arv hon lämnade bakom sig. Nu efter några månader känns tomheten faktiskt allt större. Jag ser fram emot den dagen jag ska få möta henne igen.