Den senaste tiden har gudstjänsten i frikyrkan debatterats intensivt. På ena sidan (Dags att förnya den frikyrkliga gudstjänsten) finns de som är trötta på ytliga och sökarvänliga gudstjänster och som vill utmana frikyrkan att låta sig påverkas av den fasta liturgin i de äldre kyrkorna. På andra sidan (Liturgi är inte frikyrkans svar) finns de som tycker att gudstjänsten behöver ha en lättillgänglig och folklig karaktär som attraherar människor. Debattens wildcard är Micael Grenholm som utmanande skriver att Gudstjänstens plats är gatan. Jag sympatiserar helt klart mest med Grenholms text men skulle vilja lyfta fram ett perspektiv som helt gått förlorat i diskussionerna.
Jag anser att vi istället för att diskutera gudstjänstens utformning skulle behöva ta ett steg tillbaka och fundera över själva begreppet gudstjänst. Hur kommer det sig att det är så självklart för så många kristna att man ska träffas en gång i veckan vid en fixerad tid och att det man gör då heter gudstjänst? Jag hävdar att de flesta kristna använder begreppet gudstjänst på ett sätt som är helt främmande för Nya Testamentet.
Under Gamla Testamentets tid firades gudstjänsten i Templet i Jerusalem med böner, offer och tillbejdan men även i judarnas synagogor. Jesus vände upp och ner på allt och talade om att sanna gudstillbedjare inte tillber på särskilda platser utan i ande och sanning (Joh 4:20-24). Paulus skriver (1 Kor 6:19) att våra kroppar är den helige Andes tempel – hela tiden!
Finns överhuvudtaget begreppet gudstjänst i Nya Testamentet? Ja några gånger, men då handlar det om helt andra saker än att ”gå till kyrkan”.
Två exempel:
- Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)
- Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern. (Jak 1:27)
Jesus kallar alla som följer honom att tjäna Gud (gudstjänst) hela tiden, inte bara en gång i veckan. Han kallar oss att ge honom våra kroppar och våra liv i tjänst för Gud och för vår nästa. Det är gudstjänst att bry sig om andra människor i vardagen. Det är gudstjänst att dela med sig av evangeliet om Jesus till grannar och arbetskamrater. Det är gudstjänst att handla ekologiskt och rättvist. Det är gudstjänst att deklarera sanningsenligt. Vi vill gärna dela upp livet mellan det heliga och det världsliga. Jesus gör inte den uppdelningen. I honom är hela livet heligt, med allt vad det innehåller.
Så sluta gå till kyrkan för gudstjänst och låt istället hela livet bli en gudstjänst! Detta innebär dock inte att lärjungar till Jesus inte skulle ha behov av att samlas. Här kommer några enkla punkter på hur dessa sammankomster bör formas:
- Evangeliet förkroppsligat på ett unikt sätt i varje tid, kultur och folkgrupp. Det finns inte ett fast mönster för hur kristna borde mötas genom alla tider. Det är evangeliet som ska planteras, inte formerna. Låt istället formerna växa fram organiskt på ett ”inhemskt” sätt när evangeliet tar gestalt i människors liv. Detta sker mest naturligt där människor lever sina liv – i hem, skolor, fritidsgårdar, arbetsplatser och caféer.
- Sändande istället för samlande. En lyckad sammankomst handlar inte om hur många som kommer utan hur många som går. När lärjungarna samlas i Apg 4 kan vi läsa om att alla blev uppfyllda av den helige Ande och gick frimodigt ut och predikade evangeliet. Predikan, i biblisk bemärkelse, händer inte på kristna sammankomster utan i vardagen och på gator och torg.
- Hög delaktighet. Paulus skriver ”När ni samlas har var och en ha något att ge”. Det handlar inte om att sjunga med i sångerna och att stå och sitta vid rätt tillfälle. Det handlar om att varje enskild person förväntas dela med sig av något som bygger upp de andra – varje gång man möts. Om vi vill se sammankomster som uppmuntrar till lärjungaskap så måste vi bryta med konsumismen som präglar de flesta gudstjänstformer och gör människor till passiva mottagare.
Alles gut!
Tack för en nyansering av debatten! Själv tycker jag det är alltför få som vågar ifrågasätta traditionen och med ett enkelt resonemang visar du vad som händer om man inte bara tar ett steg tillbaka, utan två. En sammankomst efter Guds hjärta hittar vi inte i någon tradition, och vi gör oss en björntjänst om vi tror att svaret finns utanför Bibeln.
Apg.2:42 Framhåller med all tydlighet att församlingen hade sina sammankomster – kalla dem sedan gudstjänster eller något annat. Det är viktigt med den inbördes sammanhållningen sedan man kommit till tro.
Jag tror att man gör evangeliet en björntjänst om man sätter Gudstjänsten – de heligas sammankomst – och gatuevangelisation i motsatsförhållanden till varandra. Båda hör ihop: När ett barn föds så föds det in i en familj – enligt Guds skapelseordning. När en mänska blir född på nytt föds hon inte till gatan utan till församlingen.
När man läser Apostlagärningarna och Paulus breven så finner vi att det var frågan om tillfällen för ”de heliga” och för blandad publik – i hus och ute i naturen. Må Guds ord på allt sätt och allestädes förkunnas.
Sedan kan vi hålla Gudstjänst både i kyrkan, i hemmen, ute på gatan, i slummen eller hos föräldralösa barn och änkor o s v.
Mitt hjärta fylls av stor glädje när jag finner att man i dag söker upp forntidens stigar och förkunnar ett fulltonigt evangelium. Välsignad vare var och en som ställer sig till Guds förfogande med de gåvor som Gud har gett till de olika lemmarna i församlingskroppen.