Det här är del 3 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard
För att förstå vad Jesus, den nytestamentliga församlingen och de nytestamentliga författarna har för inställning till kvinnor som ledare så är det en god hjälp att titta på konkreta exempel. Här kommer ett gäng.
Maria från Magdala, Johanna och Susanna – Tre kvinnor som följde Jesus och nämns flera gånger i evangelierna. Vid ett tillfälle står det att Jesus var tillsammans med de tolv lärjungarna – och dessa tre kvinnor. Varför det bara fanns män bland de tolv var förmodligen för att de reste, levde, övernattade och umgicks extremt tätt med varandra under tre års tid och att det hade varit väldigt svårt att göra det med en blandad grupp i det samhället. (Luk 8:1-3)
Maria från Magdala – Hon fick ett livsförvandlande möte med Jesus när han befriade henne från sju onda andar. Hon blev en av Jesus efterföljare och reste ibland tillsammans med honom. Hon satt precis som de andra lärjungarna vid Jesus fötter och tog emot hans undervisning Hon var närvarande vid de två viktigaste händelserna i Jesus liv; korsfästelsen och uppståndelsen. Hon nämns minst tolv gånger i de fyra evangelierna vilket är mer än de flesta av de manliga lärjungarna. Jesus valde att vid sin uppståndelse låta Maria vara den första som han visade sig för. Han sände henne också att vara det första vittnet om uppståndelsen för de andra lärjungarna. Detta tvärtemot det rådande systemet i samhället där kvinnor inte ansågs vara trovärdiga som vittnen. (Joh 20:11-18)
Fillippus fyra ogifta döttrar – Fyra kvinnor med profetisk gåva. Vi vet inte om de ansågs vara profeter eller inte. Det vi vet är att det redan i GT fanns både manliga och kvinnliga profeter och att Andens utgjutande på pingstdagen definitivt inte inskränkte smörjelsen och gåvorna utan däremot gjorde den tillgänglig för alla troende. Det är därför en självklarhet att profeter kan vara både män och kvinnor. (Apg 21:8-9)
Febe – medarbetare till Paulus som tjänade församlingen i Kenkrea. Vi vet inte vilken tjänst/gåva hon hade men att hon nu reste till Rom med Paulus rekommendationer kan mycket väl antyda att hon var en resande tjänstegåva. (Rom 16:1)
Maria – arbetare i församlingen i Rom. Hon var en församlingsarbetare och ledare som hade gjort stor skillnad för församlingen i Rom. (Rom 16:6)
Junia – enligt Paulus var hon en högt ansedd apostel. I århundraden har den kvinnliga aposteln Junia vållat huvudbry för den manliga kyrkliga hierarkin. Många har lönlöst försökt att hävda att Junia egentligen var en man men det finns inga bevis för något annat än att hon faktiskt var en kvinna. (Rom 16:7)
Tryfena och Tryfosa – två kvinnor som Paulus kände vid namn och som arbetade i Herren i församlingen Rom. Med andra ord någon form av ledare. Deras namn gör det troligt att de antingen var slavar eller före detta slavar. (Rom 16:12)
Troligen var de kvinnor och män som nämns i hälsningarna i Romarbrevet 16, med något undantag, församlingsledare i de olika husförsamlingar som församlingen i Rom bestod av.
Priska/Priscilla – tillsammans med sin man Akvila medarbetare till Paulus. Ibland skriver Paulus hennes namn före Akvilas namn och ibland är det Akvilas namn som nämns först. Ordningen dem emellan verkar inte vara något som Paulus bryr sig om. Priska och hennes man reste och flyttade flera gånger. I både Efesos, Korint och Rom samlades en församling i hennes hus. Troligen fungerade hon och hennes man som ädlste/församlingsledare. Hon och hennes man träffade Apollos tidigt i hans tjänst och undervisade honom grundligt. Han omtalas senare som en apostel. (Apg 18:2-3, 18, 26, Rom 16:3-4, 1 Kor 16:19, 2 Tim 4:19)
Evodia och Syntyke – vänner, ledare och medarbetare till Paulus i evangeliets tjänst i församlingen i Filippi. (Fil 4:2-3)
Jag tror att dessa exempel talar för sig själv.
***
Hela bloggserien:
Jättetrevlig summering, vart och ett av dem värt ett bibelstudium. Tack!
Sant. Febe tycker jag är extra intressant. Finns mycket att fundera över gällande hennes tjänst. Kanske i ett annat blogginlägg… =)
Så här skriver Per-Axel Sverker om Febe i sin text Paulus, kvinnan och tjänsten (www.sverkersteologi.se):
Febe har i Rom 16:1 fått två titlar. Hon är ”diakon” och ”föreståndare”. ”Diakon” tänker man ju sig att det innebär en uppgift för att möta medlemmarnas fysiska behov (1 Petr 4:10). Men det begrepp som används i texten om diakoner (1 Tim 3) pekar på förkunnelsen som en viktig uppgift för diakonerna. Det står nämligen om ”trons hemlighet” (1 Tim 3:9) och om ”stor frimodighet” (v 13). Så när ordet används på manliga individer brukar engelska översättningar översätta med ”minister”, d v s präst/pastor (ex Timoteos 1 Tess 3:2, Apollos 1 Kor 35). Men i Febes fall översätts den här titeln med ”en som tjänar församlingen” (Bibel 2000), ”en kär kristen kvinna” (Levande Bibeln) eller ”diakonissa”, men diakonissa var en tjänst som förekommer först långt senare. Det står tydligt att hon var diakon – och då förkunnade hon.
Men Febe var också ”prostatis” (fem subst) ”över många och över Paulus själv”. Det verb som ligger bakom det ordet betyder att ”leda, stå framför, ge hjälp genom att styra och genom att vårda”. När det i NT används om män översätts det självklart med ”föreståndare” (1 Tim 5:17, 1 Tess 5:12, Rom 12:8, 1 Tim 3:4-5, 12). Då är det enbart förutfattade meningar som gör att översättare tonar ner det här ordet till översättningen ”att vara till stöd för många och för mig” (Bibel 2000). Febe är istället ett exempel på en kvinna, som står i församlingsledningen över t o m en sådan man som Paulus.