Regeringen presenterade i dagarna sin budget där det framgår att de ekonomiska bidragen till de kyrkliga samfunden kommer att minska från 71 miljoner 2015 till 45 miljoner 2018 (1, 2, 3, 4,). Många, inte minst kristna debattörer är starkt kritiska till det här som man menar i princip är en attack mot samfunden.
Från mitt perspektiv är det här ett oerhört märkligt resonemang. Förväntar sig församlingar i Sverige verkligen att staten ska finansiera det uppdrag som vi har fått från Jesus? Och nu när Moder-Stat bara vill ge samfunden 45 miljoner kronor årligen är det så enormt synd om oss.
Vi är förföljda! (Ja, jag är ironisk…)
Jag tycker att det finns goda anledningar till att säga nej till alla bidrag från stat och kommun.
Bidragsfrihet innebär större frihet. Ekonomiska bidrag kommer alltid med förväntningar. Om du vill kontrollera ett sammanhang, börja ge dem pengar regelbundet, så att de blir beroende av dig. Därefter kan du börja smyga in förväntningar i den riktning du vill påverka sammanhanget. Det här har pågått under en lång tid i vårt land. I sin iver att ha en växande verksamhet har församlingar tagit emot pengar från stat och kommun och därigenom sålt sig själva och sin egen frihet. Konsekvensen har blivit att mission ofta har reducerats till bistånd, evangelisation till socialt arbete, ledarträning har gått in under statens premisser och det kontroversiella med den kristna tron har tonats ner.
Bidragsfrihet skulle innebära större fokus på det centrala. Om samfund och församlingar i Sverige skulle sluta ta emot bidrag från stat och kommun skulle massor att verksamhet behöva läggas ner. Även om det kan verka tråkigt skulle det innebära att församlingar skulle tvingas att fungera mindre utifrån en organisatorisk form och mer utifrån en organisk form. Även om församlingar fick lägga ner sociala projekt finansierade av kommunen skulle något annat kunna växa fram. Tänk om istället Guds folk skulle börja se sina liv, sina hem och alla sina egna pengar, och inte församlingens organiserade verksamhet som Guds redskap för att göra en skillnad i den här världen? Det finns massor av orörda resurser mitt i den kristna församlingen!
Församlingen behöver återupptäcka sin sanna roll i samhället. Vi har alldeles för länge haft idealbilden av kyrkan mitt i byn med stora resurser och makt och inflytande på alla områden i samhället. Detta är inte en biblisk bild. Församlingen är tänkt att fungera mer som en gräsrotsrörelse utan stora resurser och utan formell makt. När Jesus sände ut sina lärjungar två och två för att predika Guds rike i städer och byar sa han till dem: ”Ta inte med er någon börs eller lädersäck eller några sandaler.” Han sände dem utan pengar och utan resurser och trots det (eller på grund av det?) etablerades Guds rike människor tog emot evangeliet, under skedde och demoniska makter fick släppa sitt grepp.
Guds rike är inte av den här världen och Guds församling behöver inte staten för att utföra sitt uppdrag!
Eller vad tänker du?
Precis så. Är helt förvånad att det här bidragsberoendet har fått pågå så här länge, men det grundar väl sig på en ångest över att saker skulle få läggas ner annars. Det andra alternativet är total aningslöshet från kristenhetens sida.
Ja, det är till och med vanligt att individer och församlingar som betonar församlingens oberoende från staten ändå själva är bidragsberoende. Många har inte modet att följa sina övertygelser. Man är för orolig för konsekvenserna.
Amen, du såg kanske att jag också skrivit om just detta http://helapingsten.wordpress.com/2014/10/24/skit-i-statens-pengar-lev-i-egendomsgemenskap-istallet/
All välsignelse!
Ja, jag såg det. Du har skrivit en bra och utmanande text som jag hoppas att många läser!
Håller med! Med pengafikus blir det inte fokus på Jesus och missionsuppdraget! Utan pengarna som så stort inflytande får kreativiteten komma i fokus och det blir automatiskt ett beroende av Gud inte statens eller kommunens pengar.