Roland Spjuth har skrivit en bok med titeln ”Om Gud och allt annat: grunddrag i kristen tro” som gavs ut av Spricka förlag för några månader sedan. Det här är en bok som jag beställde och läste direkt av flera olika anledningar. När jag läste teologi på SALT i Malmö i början av 2000-talet var Roland en av mina lärare och har fått betyda oerhört mycket för min egen förståelse av den kristna tron och min egen teologiska utveckling. I Sverige är det dessutom oerhört ovanligt att en frikyrklig teolog ger ut en bok i systematisk teologi – alltså med syftet att beskriva den kristna tron. Det gör den här utgivningen extra intressant.
Roland har gett sin bok en personlig inramning som jag uppskattar väldigt mycket. När han beskriver den kristna tron gör han det på ett bibelförankrat sätt med Jesus och efterföljelsen av honom som den självklara kärnan. Genom hela boken förs också en dialog med kyrkan genom historien vilket ger en viktig bredd. Roland har delat in sin bok i tre delar utifrån Fadern, Sonen och Anden. I den första delen behandlar han ämnen som treenigheten, skapelsen och människan. I den andra delen skriver han bland annat om Jesus liv, död och uppståndelse, Jesus som sann Gud och sann människa och om innebörden av försoningen på korset. I den tredje delen skriver han om Andens liv och närvaro, församlingen och dess uppdrag och det kristna hoppet om skapelsens upprättelse i Jesus.
Personligen hade jag allra mest behållning av delen där Roland skriver om betydelsen av Jesus död på korset. Jag tycker att han på ett mycket bra sätt visar att vi måste förstå korset utifrån Jesus liv och undervisning. Vissa tolkningar av korset gör gällande att Gud var tvungen att döda Jesus för att kunna förlåta. Under sitt liv visar Jesus på det motsatta. Gud är en god far som förlåter utan krav på offer. Jesus visar det i liknelsen om den återfunne sonen, när han inte dömer äktenskapsbryterskan och när han gång på gång förlåter människor utan krav på motprestation. Detta innebär inte att förminska Guds vrede över synden eller syndens allvar. Jesus tog på sig mänsklighetens synd för att besegra och utplåna den för att möjliggöra rening och frihet för de som tar emot hans gåva.
Jag håller inte med om allt som Roland skriver (bara nästan) men han formulerar en teologi som jag känner igen mig i och känner mig hemma i. Mina tydligaste invändningar till boken handlar inte så mycket om vad boken innehåller som vad den saknar.
För det första så skulle jag personligen vilja ha en betydligt mer missionell prägel på en sån här bok. Gud är missionens Gud som ständigt sänder sig själv och involverar sig i sin skapelse för att rädda och upprätta. Jesus Kristus är den Utsände med stort U – världshistoriens främste missionär. Han väntar inte på att vi ska komma till honom. Han kliver rakt in i vår verklighet, blir en av oss för att frälsa mänskligheten inifrån. Anden är missionens Ande som ger Guds församling kraft att vara hans vittnen och utsända i den här världen. Anden är den ständigt sändande, den som går före i uppdraget och som fördelar sina gåvor genom Jesus lärjungar när de delar evangeliet med sin omgivning och omvärld. I ett efterkristet och pluralistiskt samhälle behöver församlingen mer än någonsin en missionell teologi för att aktiveras i sitt uppdrag.
För det andra saknar jag en större tydlighet om den andliga världen. I NT är en återkommande beskrivning av det Jesus utförde på korset att han besegrade djävulen och demoner som härskar och härjar i människors liv och i skapelsen. Att de första lärjungarna så ofta beskrev korshändelsen på det sättet går tillbaka till Jesus eget liv. Ingenting får så mycket utrymme i evangeliernas beskrivning av Jesus tjänst som att han befriade människor från demoner. I den tidiga kyrkan efter Jesus död och uppståndelse fortsatte befrielse från demoner vara en vanlig väg för människor att få sina liv förvandlade och sättas fria för att kunna följa Jesus. Jag skulle vilja se att det här fick betydligt mer utrymme inom teologin när Jesus, försoningen, missionsuppdraget, församlingen och det kristna livet ska beskrivas.
Slutligen har jag lite svårt att få ihop Rolands syn på församlingen (ecklesiologi). När han beskriver balansen mellan ordning och frihet menar han att församlingen både har formen av rörelse men också är en institution genom historien. Inte helt överraskande håller jag helt med om församlingens rörelseform. Att däremot beskriva församlingen som en institution genom historien tycker jag är svårsmält. Vilken institution? Romersk Katolska kyrkan? Ortodoxa kyrkan? Någon annan kyrkoorganisation? Hur ska man i så fall se på alla de gemenskaper av Jesusefterföljare som under hela kyrkohistorien har befunnit sig utanför denna institution? Hur ska man så det faktum att det aldrig har funnits en kyrklig institution men många? Jag tycker att Roland skulle kunna uttrycka sig tydligare. Ett sätt att beskriva ecklesiologin som jag uppskattar kommer från den arabiske teologen Martin Accad. Han menar att församlingen (ecklesia) inte kan likställas med någon institution – varken nutida eller historiskt. Det sanna uttrycket av Guds församling har istället funnits i delar av många religiösa institutioner genom historien men också utanför dem. Guds församling – Andens folk – låter sig inte boxas in så enkelt.
Som helhet tycker jag att Rolands bok är värd att köpa, att läsa och att återvända till. Det är en bok som jag tror kommer att få stor betydelse för många.