Ensamma ledare faller

Det känns som att det är en ständig följetång med olika typer av kristna ledare som faller, kraschar eller ger upp. För mig personligen har det ofta handlat om ledare som jag inte känner så väl men som genom deras undervisning eller på annat sätt ändå har fått ha betydelse i mitt liv och tjänst. I andra fall har det handlat om ledare som jag haft en relation till och då smärtar det så klart ytterligare.

Det är inte alltid så lätt att sätta fingret på orsakerna till att ledare faller eller kraschar. Många gånger finns det specifika orsaker i den enskilda situationen men jag tror också att man behöver lyfta fram generella problem som hindrar ledare från att hålla i längden. Ett sådant problem är den utbredda ensamheten bland ledare.

I en undersökning som Barna Institute gjorde bland amerikanska protestantiska pastorer uppgav 70 % att de inte har någon nära vän! Även om det inte är säkert att det är lika illa i Sverige så måste man säga att detta är mycket anmärkningsvärt och borde få oss att stanna upp och tänka till. Jag besitter inte alla svar på vad ensamheten bland ledare beror på men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker.

Under lång tid av kyrkans historia har det funnits en hierarkisk syn på kyrka och ledarskap. En hierarki är ett tydligt system för hur saker och ting ska styras och illustreras ofta genom en pyramid med den högste ledaren överst och vanligt folk längst ner. I en hierarki definieras människor eller funktioner alltid utifrån sin position i pyramiden och därför över eller under varandra. I vissa sammanhang är hierarkin uttalad och till och med en slags ”helig” ordning som inte får ifrågasättas. I andra sammanhang är hierarkin mer outtalad men styr ändå hur människor relaterar till varandra. En hierarki är en mycket dålig miljö för att odla vänskap. Sann vänskap präglas av ömsesidighet och jämställdhet vilket är svårt i en hierarki.

Jesus kopplar hierarkier till hur det fungerar i världen och i religionerna men är tydlig med att i hans rike ska det inte finnas några hierarkier mellan människor.

Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. – Matt 20:25-27

Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Mästare och ni är alla bröder. Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen. Låt er inte heller kallas lärare, för en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig ska bli upphöjd. – Matt 23:8-12

Ett exempel på hur hierarkier påverkar oss är förhållningssättet till syndabekännelse. I ett hierarkiskt sammanhang bekänner man i bästa fall sina synder för någon man har över sig och lyssnar på bekännelser från de man har under sig. I NT uppmanas vi istället att bekänna våra synder för varandra. Ömsesidighet är en förutsättning för vänskap.

Vår tid går allt längre i individualism och egocentrering vilket i hög grad har påverkat även synen på kristet ledarskap och tjänst. Självförverkligande, maximera sin potential, bygga sitt personliga varumärke osv. Väldigt många kristna ledare i små och stora sammanhang är i hög utsträckning ensamvargar. Idealet som målas upp i NT är det rakt motsatta. Jesus gjorde i princip allting tillsammans med sina lärjungar, med undantag för hans lidande och död. Paulus fungerade under hela sin gärning i team. När teamet splittrades, formades omedelbart ett nytt team. De församlingar som grundades hade ett kollektivt ledarskap. Det finns undantag men de beskrivs som avvikelser från idealet.

Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som gärna vill vara främst bland dem, tar inte emot oss. – 3 Joh v. 9

En annat bekymmersamt område är den ökande proffessionaliseringen bland kristna ledare (även i frikyrkliga sammanhang). Med ett sådant förhållningssätt kommer relationen mellan ledare framförallt att präglas av att man är kollegor och andra relationer i församlingen den mellan den ”professionella pastorn” och ”lekmännen”. Att detta skapar distans mellan människor borde inte vara någon överraskning.

Om kristna ledare ska hålla i längden är det helt avgörande att vi vågar utmana de strukturer som gör ledare ensamma och istället formar en vänskapens kultur. Vänskap behöver prioriteras framför funktion. Ingenting vi gör för Gud är så viktigt att vi inte skulle hinna med äkta vänskap. Om det trots allt skulle vara så är det troligen en rejäl dos självdistans vi behöver. Det är i miljön av ömsesidiga och överlåtna vänskapsrelationer, präglade av efterföljelsen av Jesus, där vi tillsammans ”vandrar i ljuset”, lever, leker och bekänner synder, som vi formas som både lärjungar och ledare som håller i längden.