Vem har fastnat i en modell?

När jag den senaste tiden har träffat olika kristna personer och berättat om det jag/vi gör i Helsingborg och vår dröm om en husförsamlingsrörelse har jag flera gånger fått den nervösa kommentaren: ”Det är viktigt att inte fastna i en modell!”

De här kommentarerna har verkligen förbryllat mig! Är det så att man har fastnat i en modell bara för att man inte gör som alla andra och för att man tror på det man gör? De absolut flesta kristna i Sverige idag finns i församlingar enligt modellen: byggnad, kyrkbänkar, pastor, veckovisa gudstjänster, monologisk undervisning etc. (Vilket är helt ok för mig så länge folk vill mötas på det sättet.) Än så länge är det väldigt få som finns i små, enkla, organiska församlingar som möts i hem eller andra miljöer. Dessutom finns det ganska dåligt bibelstöd för den vanliga traditionella kyrkoformen medan Nya Testamentet målar upp en bild av en levande rörelse av lärjungar i mindre multiplicerande gemenskaper. De flesta kan inte ens tänka sig en församling utan exempelvis kyrkbyggnad eller anställd pastor. Vem är det som har fastnat i en modell?

By the way. Det är nästan uteslutande anställda pastorer som blir oroliga när man berättar om husförsamlingar, många andra är nyfikna. Undrar hur det kommer sig?

ps. Jag älskar allt Guds folk oavsett hur de möts och jag tror att Gud i sin nåd kan använda alla typer av församlingar. Bara så ni vet! =) ds.

Är din församling institution eller rörelse?

Under de första 300-åren av församlingens historia fungerade den till största delen som en levande, flexibel, organisk, andeledd rörelse. Ingenting kunde hålla tillbaka den framväxande rörelsen, inte ens svår förföljelse. Sakta men säkert började människor komma med maktanspråk för att kontrollera rörelsen vilket fullbordades av kejsar Konstantin och kejsar Theodosios på 300-talet då den kristna kyrkan blev statsreligion och fullt ut en institution och förlorade väldigt mycket av vad den var från början.

Wolfgang Simson skriver så här i sin bok Houses that change the world.

”Luther reformerade innehållet i evangeliet, men lämnade de yttre formerna av ”kyrkan” förvånansvärt orörda, frikyrkorna befriade systemet från staten, baptisterna döpte det, kväkarna kemtvättade det, Frälsningsarmén satte på det en uniform, pingstvännerna smorde det och karismatikerna förnyade det, men fram till i dag har ingen verkligen förändrat grundstrukturen. Det är på tiden att göra just detta.” (Egen översättning)

Nedan har du en checklista för att fundera över om din församling är institution eller rörelse. Den är väldigt generaliserande. Ofta är det inte antingen eller i enskilda exempel men det går ofta att säga åt vilket håll det lutar. De flesta församlingar har element från båda sidor. Tanken är inte att döma något sammanhang utan att få oss att tänka till.

Jesusrörelse Kyrklig institution
Jesus och uppdraget är viktigast, rörelsen är bara ett verktyg. Vill göra Jesus känd. Institutionen är viktigast, uppdraget kommer i andra hand. Vill göra sig själv känd.
Ibland förföljd av omvärlden Har ofta förföljt oliktänkande
Går ut Kallar in
Lärjungar som gör lärjungar Värvar medlemmar
Alla är präster Uppdelat mellan präster/pastorer och lekmän
Alla är missionärer hela tiden där de är De som åker till andra länder långt bort är missionärer
Utrustas av de resande tjänstegåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare och vårdas av lokala oavlönade äldste Leds av pastor/präst som oftast fungerar som herde/lärare och organisationsledare
Ledarskap utifrån kallelse, funktion och relation Ledarskap utifrån utbildning, anställning och position
Möts där människor lever sina liv Möts i ”heliga” byggnader
Firar Herrens måltid som en riktig måltid Firar en ritualiserad variant på Herrens måltid
Undervisning som dialog Undervisning som monolog
Växer genom multiplikation Växer genom addition
Andens frihet Mänsklig kontroll
Utgörs av organismer Utgörs av organisationer
Flexibla former Fasta former
Små multiplicerande kaninförsamlingar Elefantförsamlingar
Identitet i Guds rike Identitet i sitt eget samfund

Är din församling institution eller rörelse och vart är ni på väg?

Är alla församlingsledare pastorer?

Jag har den här veckan varit med på EFKs medarbetardagar i Stockholm. Medarbetardagarna är en årlig konferens för Evangeliska Frikyrkans ”pastorer”. Jag har funderat ganska mycket på den där termen – pastor.

I de flesta frikyrkor fungerar det så att församlingsledare som har någon form av anställning går under benämningen pastor. Det förväntas ofta mycket av pastorn. Han eller hon ska predika (underhållande, uppmuntrande, bibliskt, inte för utmanande, på ett sätt så att alla vill komma till just vår församling), visionera, administrera, leda verksamheten, göra hembesök hos gamla och sjuka, själavårda, leda människor till tro, leva i bön, ha en perfekt familj, tillmötesgå församlingens alla intressegrupper och åldersgrupper och så vidare… Är det någon mer än jag som tycker det här låter absurt? Pastorn arbetar dessutom oftast ganska ensam om hon eller han inte är anställd i en väldigt stor församling med flera anställda, vilket är ovanligt.

Jag har aldrig känt mig det minsta hemma eller attraherad av det där paketet. Jag är inte en pastor!

Pastor är egentligen ett latinskt ord som betyder herde som är 1 av 5 gåvor som det talas om i Efesierbrevet 4:11. De övriga är apostel, profet, evangelist, herde och lärare. Hur kommer det sig att det finns så många herdar och lärare i Sveriges församlingar och några evangelister men inga apostlar och profeter? Nu tror jag inte att det är så. Jag tror att de finns men att vi inte pratar så mycket om det. Jag har många vänner som arbetar som pastorer fast det är så tydligt att de är apostlar, profeter eller evangelister. Tänk om vi kunde förlösa människor att göra det Gud har kallat dem till!

Församlingarna i Nya Testamentet vårdades av team av oavlönade äldste/ församlingsledare som uppmuntras att vara föredömen och herdar. Gåvorna eller tjänsterna i Efesierbrevet 4 verkar vara resande och rörliga och hade som uppgift att utrusta de troende så att de troende kunde mogna och bygga upp församlingarna. Även dessa tjänster verkar allt som oftast fungera i team. Det är viktigt att poängtera att ledarskap i NT aldrig handlar om position utan om funktion, relation och tjänande.

Tänk om vi vågade låta Nya Testamentet utmana systemet! Några korta punkter:

  • Vi behöver bryta ensam-varg-ledarskapet! Bibliskt ledarskap fungerar i team.
  • Vi är i desperat behov av apostlar och profeter i vårt land om vi vill se en ny rörelse av lärjungar som gör lärjungar och församlingar som planterar församlingar. Vi behöver släppa rädslan för självutnämna apostlar och profeter. Det handlar inte om titlar och positioner. Det handlar om funktion. Varför är vi inte rädda för självutnämna lärare? Det är den enda gåvan som NT tydligt varnar för!!! (Jak 3:1)
  • Vi behöver församlingar som sätter tjänsterna i Ef 4 fria att tjäna Gud och utbreda Guds rike långt utanför den egna församlingens gränser. Vi behöver dö bort från församlingstillväxt och leva för utredandet av Guds rike!

Det var några funderingar från mig.

Får barn ta nattvard?

Många har diskuterat frågan om vilka som får delta i Herrens måltid och specifikt om barn får ta emot nattvarden. Ganska nyligen var det någon som i en insändare i tidningen Dagen utgick från Första Korintierbrevet 11:29 ”Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” och varnade barn för att delta i  Herrens måltid.

Personligen anser jag att 1 Kor 11 är en av många feltolkad bibeltext, vilket beror på att vi försöker trycka in bibeltexten i hur de flesta kyrkor firar Herrens måltid idag. Läs igenom 1 Kor 11:17-34 några gånger och fundera över vad det verkligen står där.

Några saker som kan vara värda att tänka på:

  • När Jesus instiftade ”måltiden” skapade han inte en ny religiös ritual. I varje judiskt hem, vid den tiden, var bröd och vin en naturlig del av den gemensamma måltiden. Man började med att bryta brödet och delade bägaren när man ätit färdigt. (Lägg märke till 11:25 – ”bägaren efter måltiden”). Jesus tog det absolut mest vardagliga i deras kultur och gjorde det till något där han ville vara närvarande och där man skulle påminna varandra om det han gjort.
  • I Korint möttes församlingen i olika hem i husförsamlingar. När församlingarna möttes verkar det som om man hade en slags knytkalas där man tog med vad man hade vilket blev en gemensam måltid. Hela måltiden var Herrens måltid och brödet och vinet var en del av denna måltid – inte separat.
  • Problemet i Korint var att de rika behöll sin mat för sig själva och åt sig proppmätta och berusade medan de fattiga satt hungriga. På det sättet syndade de mot Herrens kropp = församlingen. Att urskilja Herrens kropp som det står om i vers 29 handlade inte om vara tillräckligt kunnig, tillräckligt helig, tillräckligt döpt eller tillräckligt gammal. Det handlade om att inte blunda för andra människors behov i församlingen medan man själv roffade åt sig. Begreppen ”brödet – Herrens kropp – församlingen” hänger intimt samman i Första Korintierbrevet.
  • I vers 30 talar Paulus om att det är därför så många är sjuka och till och med dött. Skulle det kunnat bero på att de som var fattiga i gemenskapen inte fick sina behov fyllda och led av näringsbrist? Ja, troligen.
  • Att mena att Gud vill att barn ska sitta hungriga och titta på medan de andra äter sig mätta på Herrens måltid går fullständigt stick i stäv med vad texten säger.

Herrens måltid kan få vara en fantastisk kärleksmåltid där Jesus är närvarande, där människor blir mätta, där alla som vill upptäcka Jesus är välkomna, där vardagslivet delas, där man skrattar och gråter, skämtar och leker, lovsjunger och ber. I Apostlagärningarna står det att de första troende bröt brödet i hemmen i jublande innerlig glädje! Varför har vi så många gånger hamnat så långt från detta? Du kan fira Herrens måltid i ditt hem! Det behövs ingen kyrkobyggnad, det behövs inga speciella präster och pastorer! Alla som vill får vara med! Ät, var glad och fira Jesus!

Edit 2013-0-18: Läs mer om olika syn på Herrens måltid i Dagen här och här.

Stå emot Djävulen

Och för oss inte in i frestelse, utan rädda oss från den onde.

I Steve Addisons bok Movements That Change the World beskriver han i ett kapitel hur kristenheten tidigare hade sitt centrum eller tyngdpunkt på norra halvklotet; Nordameria och Europa. Numera går stora delar av kristenheten på norra halvklotet kraftigt bakåt medan Guds rike växer som aldrig förr, på framförallt södra halvklotet. Addison nämner en forskare som har undersökt skillnaderna mellan södra och norra halvklotets utövande av den kristna tron och kommit fram till att den största skillnaden är synen på den andliga kampen. I Sydamerika, Afria och Asien är det för kristna en självklarhet att det finns en andlig kamp mot Djävulen och hans demoner i vardagen medan vi i Europa och Nordamerika allt som oftast blundar för den verkligheten.

Fortsätt läsa ”Stå emot Djävulen”