Krossa hierarkierna!

Det är lätt att fastna i samtal och diskussioner kring församlingsstrukturer. Jag tror att det egentligen är en mycket bättre utgångspunkt att fundera över innehållet.  Något vi försöker jobba aktivt med i församlingsarbetet i Helsingborg är att ”avprogrammera” varandra från det kyrkliga systemet som säger att en liten klick i en församling är givare, de med speciell kontakt med Gud, ledarna, bärarna av vishet, och att den stora massan är mottagare, konsumenter, beroende av de där andra. Vill man vara församling som formar lärjungar tror jag att man måste göra upp med den sjuka bilden av församlingen.

Vänskap. Lärjungaskap med varandra.
Vänskap. Lärjungaskap med varandra.

Om du vill låta Nya Testamentet utmana din bild av församlingen så tycker jag att du ska läsa igenom alla bibelord där ordet ”varandra” finns med och fundera över vad det skulle få för konsekvens för församlingslivet om vi levde ut dem i praktiken. Här är några exempel:

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Gal 6:2

Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Ef 5:18-19

Underordna er varandra i Kristi fruktan. Ef 5:21

Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Kol 3:16b

Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör. 1 Thess 5:11

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Heb 10:24-25

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Jak 5:16a

Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 1 Pet 4:8-10

Om vi längtar efter en rörelse av lärjungar som gör lärjungar behöver vi riva ner alla obibliska hierarkier som gör människor felaktigt beroende av experterna (präster/pastorer/ledare) och inse att varje lärjunge till Jesus är kallad att göra fler lärjungar. Tänk om varje församlingsgemenskap fick präglas av ”varandra-perspektivet”! Att göra lärjungar kan aldrig handla om över och under. Vi är alla kallade att följa Jesus, vi har alla fel och brister och vi är alla på väg. Oavsett om jag träffas med min husförsamling eller med min lärjungagrupp är detta så viktigt. Vi träffas som jämlikar för att hjälpa varandra att följa Jesus och sända ut varandra i tjänst för Guds rike.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Lydnad istället för kunskap

Kunskap är makt
För vissa är kunskap det viktigaste redskapet.

I vår del av världen har detta med att göra lärjungar ofta handlat om att lära ut kunskap – i bästa fall Bibelkunskap, i värsta fall kunskap om hur man på bästa sätt smälter in i den kristna, kyrkliga kulturen. När Jesus kallade människor att följa honom verkade det inte handla så mycket om kunskap utan snarare att lyda honom – att göra det han vill att vi ska göra.

I Matteusevangeliet 28:18-20 sa Jesus så här till sina lärjungar:
”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Jesus vill alltså inte att vi ska lära oss att memorera allt vad han har befallt utan att vi ska lära oss att göra det han har befallt. En av de sakerna är den befallning som vi precis har läst som faktiskt inte är ett förslag utan just en befallning.

Vi är i desperat behov av att lämna ett kunskapsbaserat lärjungaskap och hitta in i ett lydnadsbaserat lärjungaskap. Det handlar givetvis inte om att vi på något sätt skulle kunna förtjäna Guds kärlek. Det handlar om att den som har blivit gripen av hans kärlek är kallad att lämna allt och följa Jesus.

Jag tror att vi behöver justera målbilden i våra församlingar. Jag har gjort det. Jag är inte det minsta intresserad av växande församlingar fyllda till bredden av religiösa konsumenter. De kommer ändå bara att gå någon annan stans om de hittar en bättre produkt till ett bättre pris. Jag mår illa bara att tänka på det.

Jag längtar efter gemenskaper av lärjungar som ständigt uppmuntrar och utmanar varandra att följa Jesus på alla områden, som sänder ut varandra för att överallt göra fler lärjungar till honom.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare. Mer om lärjungagrupper finns här.

Uppdrag efterföljare

desertJag älskar Jesus. Det finns inte någon person som fascinerar mig som han, inte ens i närheten. Det känns som om jag precis har börjat lära känna Jesus trots att jag har känt honom större delen av mitt liv.

Ibland när jag läser berättelserna om Jesus i Bibeln funderar jag över hur stor skillnaden är, mellan det Jesus talade om och gjorde, och det som vi talar om och gör som troende idag.  Det finns väldigt mycket att säga om detta. En sak man kan lägga märke till är att Jesus nästan aldrig talade om församling eller kyrka men hela tiden kallade människor till radikalt lärjungaskap – att lämna allt och följa honom.

För mig har missionsuppdraget, att göra lärjungar, alltid varit den främsta drivkraften i församlingsgrundande arbete. När jag, Jessica, Alva, Simon, David, Maria, Elliot, Erik, Rebecka och Thea flyttade till Helsingborg för att plantera församling var det för att vi längtade efter att fler människor skulle bli lärjungar till Jesus. Den stora förändringen för oss, under tiden sen dess, handlar om vilken ordning vi tänker att saker sker. I början var visionen att plantera församling för att göra lärjungar, alltså att man är tvungen att starta någon form av kyrkor för att människor ska kunna komma dit och bli upplärda i hur man följer Jesus. Det kan låta bra men ingenstans, någon gång, har Jesus bett oss att göra så. Han sa till sina lärjungar att GÅ UT och göra lärjungar. Jesus har faktiskt aldrig bett oss att plantera församlingar. I vårt arbete i Helsingborg längtar vi efter att allt ska handla om att göra efterföljare till Jesus, sen får Jesus själv bygga sin församling – som han faktiskt har lovat att göra.

I de kommande dagarnas blogginlägg tänkte jag dela några tankar om lärjungaskap och några bärande principer för det som vi kallar för lärjungagrupper. Hoppas att det kan bli till nytta!

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Goda föräldrar

Den senaste tiden har jag funderat en del på vilka personer som har haft betydelse för min utveckling och min efterföljelse av Jesus. De som utan tvekan har betytt mest är min mamma och pappa. Jag är oerhört tacksam till mina föräldrar för det som de har gett mig och gjort för mig. De är givetvis inte perfekta föräldrar men de är goda föräldrar. Jag tror inte att det finns perfekta föräldrar. Jag är i alla fall långt från perfekt som pappa. Däremot är min personliga övertygelse att i Jesustroende familjer är det föräldrarna som har den största påverkan på om deras barn kommer att följa Jesus, när de växer upp, eller inte. Jag vill inte på något sätt trycka ner någon men jag tror att det finns orsaker till varför de flesta barnen i vissa familjer lämnar tron under tonårstiden och varför de flesta barnen i andra familjer följer Jesus livet ut. Jag tror att vi måste våga hjälpa varandra att vara goda föräldrar som hjälper sina barn att följa Jesus, och då skulle jag, lite kaxigt, vilja lyfta fram mina egna föräldrar som föredömen. =)

mamma och pappa

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina föräldrar men ska bara dela några saker som jag tycker har varit betydelsefulla.

Under min uppväxt upplevde jag alltid att mamma och pappa räknade med Jesus i alla delar av livet. Det var inte det att de bad som tokar varenda dag men de räknade med Jesus. Om vi hade problem bad vi för det, om vi var glada för något tackade vi Gud. Jesus förpassades aldrig till ”kyrkdelen” av livet utan var med i varje del av livet.

Tidigt bestämde mamma och pappa sig för att de ville ha ett öppet hem. När jag växte upp tänkte jag inte så mycket på det. Det var alltid folk hemma, på besök – kortare eller längre – på middag eller på övernattning. Pappa brukade ofta laga mycket mer mat än nödvändigt för ”man vet ju aldrig vem som dyker upp”. Även syskonskaran blev större och större med syskon, extra syskon, helgsyskon etc. Idag kan jag se att vårt hem i själva verket fungerade som en levande, organisk församling. Jag vill göra vad jag kan för att ta efter mina föräldrar i detta.

En annan sak jag är enormt tacksam för är att mamma och pappa aldrig förväntade sig att någon annan (typ församlingens verksamhet) skulle vägleda oss barn in i livet med Jesus. Det var i första hand deras ansvar. Varje kväll så länge jag kan minnas läste de Bibeln och bad med mig. Varje morgon innan vi skulle gå till skolan hade vi en stund av bibelläsning och bön med mamma. Vi fick tidigt uppleva den helige Ande och blev uppmuntrade hemma att tala i tungor, lyssna till Andens ledning och odla relationen till Jesus. När jag skulle välja vad som var rätt och fel brukade mamma alltid uppmuntra mig att följa Andens ledning.

Det finns givetvis många andra saker som jag är enormt tacksam till mamma och pappa för men det här var det jag skulle vilja dela idag.

Vad tycker du är viktigt för föräldrar som vill hjälpa sina barn att följa Jesus?

Vanliga missuppfattningar om Herrens måltid

Som jag har nämnt tidigare så gjorde mitt blogginlägg ”Får barn ta nattvard?” att jag blev jag kontaktad av Jonatan Sverker på tidningen Dagen för att svara på frågor hur jag ser på Herrens måltid och hur den går till i de församlingar vi har startat i Helsingborg. Den senaste veckan har det pågått en del ganska djupa samtal här på bloggen om Herrens måltid som du kan följa här. Artikeln verkar bli försenad till någon gång i april men jag tänkte ändå fortsätta skriva lite på temat.

Jag tycker att det är roligt att fler och fler är intresserade, nyfikna och sugna på att hitta in i Herrens måltid som en gemenskapsmåltid man äter sig mätt på. Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt att bemöta vad jag ser som några av de vanligaste missuppfattningarna om Herrens måltid.

1. Vid den sista måltiden instiftade Jesus nattvarden som en ny helig tradition.

För det första var påskmåltiden med lärjungarna varken den första eller den sista måltiden de åt tillsammans. Jesus hade ätit många mål mat med sina efterföljare innan den där påsken och åt flera mål mat med dem efter uppståndelsen. För det andra står det ingenstans att Jesus instiftade någon ny religiös ritual. Det Jesus gjorde var att han tog det mest naturliga och vardagliga vid den tiden och sa att han ville att de skulle komma ihåg honom när de gjorde det. Att äta tillsammans och i samband med måltiden dela bröd och vin med varandra var något som både judar och greker gjorde vid Jesus tid.

2. Nattvarden är ett tillfälle att tänka igenom sina synder och bekänna dem.

Att bekänna sina synder är bra men ingenstans i Bibeln kopplas detta till Herrens måltid. När Paulus i 1 Kor 11 talar om att äta brödet och dricka bägaren på ett ovärdigt sätt och att synda mot Herrens kropp och blod handlar det inte om obekända synder. Det handlade om att de fattiga satt hungriga vid måltiden. Vänta inte till nästa gång du äter med din församling med att bekänna dina synder. Det bästa är att bekänna sin synd samma dag man begår den. =)

3. Utan en kyrkobyggnad blir det ingen riktig nattvard.

Innan 300-talet finns det inga exempel på uppförda kyrkobyggnader. I princip alla exempel på Herrens måltid från Nya Testamentet är från människors hem. Utgår man från vad NT säger så kanske det omvända stämmer bättre. I en offentlig kyrkobyggnad försvinner lätt flera av de karaktärsdrag som måltiden beskrivs med; ett tillfälle då var och en har något faktiskt att ge och att behov i en människas liv inte kan gå obemärkt förbi.

4. Utan en präst eller pastor blir det ingen riktig nattvard.

I 1 Tim 2:5 står det: ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus”. Vi behöver inga andra medlare än Jesus Kristus. Enligt Nya Testamentet är alla som tror på och följer Jesus präster.

5. Personer som firar Herrens måltid som en gemenskapsmåltid hemma har slutat tro på Guds helighet.

Ingenting kunde vara mer fel! Gud är helig och värd all ära och tillbedjan! Däremot har jag och många andra omvärderat vad helighet är och vad det är som ska vara heligt. En handling blir inte helig för att man gör den på en viss plats, vid en viss tid, på ett visst sätt med en viss stämning. Helighet handlar om att ära Gud. Ett sätt att göra det är genom att fira livet vi har i Jesus när vi äter tillsammans. Guds helighet bör ta sig uttryck i HELA våra liv. Jesus har kallat oss att följa honom med allt vi är och har. Min erfarenhet är att de som firar Herrens måltid som en gemenskapsmåltid människors hem verkligen vill hjälpa varandra att följa Jesus i allt.

6. Det är viktigt att ha en allvarlig stämning vid måltiden för att det inte ska bli ovärdigt.

Återigen, när Paulus talade om att inte äta måltiden på ett ovärdigt sätt handlade det om att församlingen i Korint inte såg till de fattiga i gemenskapen utan bara till sina egna behov och begär. Det är ovärdigt! Den enda gången i NT som sinnesstämningen vid måltiden beskrivs är i Apg 1:46: ”i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje”.

Så här tänker jag:

Herrens måltid är en gemenskapsmåltid med Jesus i centrum och firas mest naturligt runt ett helt vanligt matbord i ett helt vanligt hem. I måltiden möts skratt och tårar, bus och allvar, glädje och smärta, vardag och fest och i allt detta påminner vi varandra om att Jesus är Herre över allt och att han vill prägla varje del av våra liv. Hela måltiden är Herrens måltid, oavsett om den består av pizza eller chili con carne, precis som hela våra liv tillhör Herren. Måltiden är en förbundsmåltid där vi tar emot det Jesus har gjort för oss och ger allt vi är och har till honom, varandra och det uppdrag han har gett oss. Måltiden har ingen tydlig förutbestämd ordning. Vilken familj vill att varje måltid ska ske på exakt samma sätt? Däremot finns det vanligt återkommande inslag som bibelläsning, bön, sång och samtal. När vi möts i måltiden är ingenting viktigare än det som sker i de olika människornas liv och det den helige Ande leder oss till. Det gör att varje måltid är levande, dynamisk och oförutsägbar och att den helige Ande får utrymme att mejsla fram bilden av Jesus i församlingen.

Vad tänker du?

Edit 2013-04-18: Artikeln i Dagen finns nu att läsa här och här.