Hela livets Herre

Så länge jag kan komma ihåg har jag alltid haft en tro på Gud. Vi bad ofta och läste Bibeln hemma och Jesus var på något sätt en självklarhet under hela min uppväxt. Jag har aldrig haft en frälsningsupplevelse eller en dag i mitt liv som jag kan se tillbaka på som dagen för min omvändelse. Däremot var det ett år som kom att betyda mycket för mig i min efterföljelse av Jesus – 1997.

Jag var 15 år gammal och jag hade höga förhoppningar inför den där sommaren. Jag och mina kompisar hade sökt sommarjobb på Sävsjö Camping – alla semesterfirares Mecka. En bit i på vårkanten fick jag dock det dräpande beskedet att alla mina vänner fick sommarjobbet förutom jag. Det är svårt att beskriva känslan som kom över mig när jag fick beskedet. Så här i efterhand kan man tycka att det kanske inte var hela världen, men just då och där tyckte jag att det var det värsta jag någonsin hade varit med om. Jag stängde in mig själv och mina sorger på mitt rum och bara grät. Jag var helt uppgiven. Efter ett tag började jag be ut alla mina tankar och känslor inför Gud. Jag berättade för honom att jag inte visste vad jag skulle ta mig till och att han fick göra precis vad han ville med den kommande sommaren. Det var första gången som jag kompromisslöst och från hjärtats djup bad om Guds vilja för mitt liv. Svaret tog inte speciellt lång tid. Samma dag, ett par timmar senare, ringer en bekant till mig som jag inte kände speciellt väl. Hon upplevde att Gud hade talat till henne om att jag skulle åka på en missionsresa till Turkiet den sommaren. Jag kände direkt hur hjärtat började slå dubbla slag. Jag hade inte berättat om det uteblivna sommarjobbet för någon men Gud hade hört min bön! Det krävdes lite övertalning gentemot mina föräldrar men jag kom till slut iväg på den där resan som kom att förvandla mitt liv och som innebar att jag inte bara ville ge en sommar för att följa Jesus utan hela mitt liv.

follow-meNär Jesus vandrade runt på jorden ägnade han väldigt mycket av sin tid åt sina lärjungar. Hans uppdrag var att kalla människor att följa honom. Faktum är att Jesus bara nämner församling eller kyrka vid ett fåtal tillfällen medan lärjungaskap nämns över 260 gånger. När Jesus kallade människor att följa honom för 2000 år sedan eller när han har kallat människor att göra det samma genom historien har hans mål alltid varit detsamma; att lärjungen ska lämna allt för att följa honom. Lärjungaskap handlar om att med hela sitt liv följa, efterlikna och låta sig sändas av Jesus. Det finns inte utrymme för undantag och förbehåll. Jesus har aldrig varit intresserad av lärjungar som bara vill ge honom halva sitt liv. Han går till och med så långt att han säger: ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.” Därmed inte sagt att man måste vara perfekt för att följa Jesus. Snarare gäller det motsatta; den som tror sig vara perfekt har ingenting med Jesus att göra. Lärjungar är bristfälliga och trasiga människor som ger hela sitt liv för att följa Jesus och låta sig formas av honom. Efterföljelse är inte ett statiskt tillstånd, det är en vandring och en process som innefattar varje del av våra liv.

Har du lämnat ditt liv till Jesus? Han kallar på dig!

Pionjär for life!

Ibland verkar det som att pionjärarbete är som en jobbig men nödvändig, inledande fas för att få till stånd fler etablerade församlingar. Jag tror inte att det är så det är tänkt att vara. Jag tror att det skulle behövas många fler församlingar som väljer att inte bli ”etablerade” utan istället blir kvar i pionjärfasen. Alltför många pionjärledare och församlingsplanterare har, om arbetet lyckats, blivit etablerade pastorer. Måste det vara så? Jag tror faktiskt inte det! Varför skulle man exempelvis inte kunna fungera som apostel/pionjär hela livet?

Fortsätt läsa ”Pionjär for life!”

Messy church

Väldigt många församlingsplanteringar börjar som en Jesuscentrerad gemenskap i ett hem, oavsett vad den långsiktiga visionen innehåller. Det vanliga är dock att man tänker sig att den typen av gemenskap bara är den första fasen för att sedan utvecklas vidare till en ”riktig församling”. En sådan församling har enligt många en egen lokal, anställd pastor, offentlig gudstjänst varje vecka och någon form av barnverksamhet. Många församlingsplanterares dröm ser ut ungefär så här:

Husförsamling >> riktig församling >> etablerad församling >> megakyrka

Jag tror att det finns en helt annan väg genom att välja multiplikation istället för addition. Ibland brukar man säga att allt som lever växer, vilket uppenbarligen inte stämmer. Jag lever, men jag gör allt jag kan för att inte växa. Däremot kan man säga att allt som lever i naturen reproducerar sig. Istället för större och större församlingar väljer man att bli fler. Jag har ofta fått frågan varför vi inte har någon egen lokal i arbetet i Helsingborg. För att vi inte behöver det. Men ni kanske kommer att behöva det längre fram? Nej. De få gånger på ett år då vi samlar så många så att vi behöver en lokal är det mycket smidigare att tillfälligt låna eller hyra en lokal. När en husförsamling är så stor så att man inte får plats är det inte svårare än att starta en till husförsamling.

Min svägerska Maria har skrivit ett väldigt bra blogginlägg om det här som jag rekommenderar dig att läsa.

messy_churchDet är någonting med oss människor som hela tiden strävar efter det trygga, det etablerade, det förutsägbara och som hela tiden försöker fly det farliga, det sköra, det oförutsägbara. Så också i församlingsliv. Alan Hirsch skriver i en av sina böcker att församlingen inte borde vara rädd för ”krisen”. Det är just i tillståndet av kris som församlingen fungerar som den är tänkt att fungera. Små, organiska församlingar som möts i människors hem är alltid ofullkomliga, röriga och sköra, eftersom de består av människor. Mitt i denna ofullkomlighet uppenbarar sig Jesus och bygger sin egen församling.

Slutligen en mycket sevärd video med Francis Chan.

http://www.youtube.com/watch?v=50mqagzxU0c

Den här veckan bloggar jag både på rickardcruz.se och på Pionjärbloggen.

Varför monologer?

Under väldigt lång tid har församlingar och kyrkor haft en förkärlek för monologer som metod för att lära ut trots att Jesus, Paulus och den tidiga församlingen som den beskrivs i NT inte verkar använda monologer speciellt mycket. I NT går det faktiskt inte hitta ett enda exempel på en monolog när en församling möts utan det är alltid fråga om dialog när det handlar om undervisning på en församlings sammankomst. När dessutom all pedagogik säger att monolog/föreläsning är det sämsta sättet att lära ut kan man verkligen börja fundera på varför vi så ofta har en så stor tilltro till att 30 minuters monolog en gång i veckan ska göra lärjungar.

learning_pyramid

Diagrammet till vänster hittade jag på David Watsons blogg och kommer från sidan 95 i boken How the Brain Learns av David Sousa från 2001. Boken baseras på en studie utförd av NLT Institute of Alexandria, Virginia. Om jag lyssnar på en monolog kommer jag alltså i snitt ihåg 5 % efter 24 timmar. Motsvarande siffra om jag får delta i en diskussion i samma ämne är 50%. Om jag får lära mig genom att praktisera ämnet i fråga fastnar 75 %. Om jag lär mig för att kunna lära ut till andra är siffran så hög som 90%. Vänta nu! Var det inte så Jesus gjorde lärjungar? Han undervisade oftast genom samtal, han sände ut dem för att göra det de lärde sig och han gav dem förtroendet att lära andra i sin tur.

Så hur kommer det sig att så många kristna har en sådan förkärlek för monologer? (Eller är det framförallt vi predikanter som älskar ljudet av vår egen röst?) Är det för att det känns så bra efter en härlig predikan eller finns det andra anledningar? Vad tänker du?

Koppla på strömmen!

Den kommande helgen har jag förmånen att vara tillsammans med Höglandskyrkan i Sävsjö på deras församlingsläger. Jag har blivit ombedd att undervisa om den helige Ande.

kristallkrona

Ett bibelord som jag ofta har fastnat vid är från Andra Timoteusbrevet kapitel 3 där Paulus talar om hur människorna ska bli i de sista dagarna. I vers 5 skriver Paulus att de kommer att ha ”ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” Tänk vad tragiskt när livet med Gud blir ett skal, en mask, en putsad yta men kraften är sedan länge försvunnen! Det är lätt att förfasas över dessa sista dagar men mer och mer tänker jag att det kanske är precis så det har blivit i vår tid.

Det var någon som ställde den här frågan: ”Om Gud skulle ta bort sin närvaro och kraft från våra församlingar och liv – skulle vi märka någon skillnad?”

bygglampaIbland har vi behandlat livet med Jesus som en prålig och dyr kristallkrona som vi vårdar ömt och putsar på ytan men har fullständigt glömt bort att koppla på strömmen.  Jag ser hellre livet med Jesus som en skitig och sliten men inkopplad byggarbetslampa. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men strömmen är på och den gör som en lampa ska och lyser!

Kom helig Ande!