Joel Halldorf skrev på torsdagen en text i Dagen där han lite nostalgiskt längtar tillbaka till sin barndoms pingstkyrka då applåder vore otänkbart. Joel gör viktiga poänger. Det finns en risk att kyrkliga gudstjänster i vår tid alltmer kommer att likna föreställningar som ska konsumeras. Men frågan är om det är applåder för att visa uppskattning som är problemet? Borde vi inte snarare fundera över de bakomliggande orsakerna?
Det finns ett välkänt citat av Winston Churchill som jag tycker är väldigt talande.
”We shape our buildings; thereafter they shape us.”
Under hela kyrkbyggandets historia har man medvetet eller omedvetet haft olika förebilder för hur byggnaderna formas. En förebild har varit offertemplet där prästerskapet medlar mellan det gudomliga och folket. Den typen av byggnad formas ofta för att skapa en känsla av förundran och fruktan. En annan förebild är föreläsningssalen. Det typen av byggnad formas för att så många åhörare som möjligt ska kunna lyssna på en föreläsning. Det viktiga är att kunna höra det som sägs – ta in information. Ytterligare en förebild är konsertlokalen. Där handlar det om att skapa en så bra helhetsupplevelse som möjligt med ljud, ljus och fokus på det framträdande som sker på scenen. Det är inte alltid en kyrka renodlat någon av dessa tre förebilder men någon eller några av dem finns med i mer eller mindre utsträckning i hur de flesta kyrkobyggnader är formade. Frågan är, hur formar det de människor som samlas för att tillsammans fungera som församling?
Nya Testamentet lär oss att Jesus har offrat sig en gång för alla och att därför alla som tror på och följer honom är präster. Det behövs ingen medlare mellan Gud och människor. Nu är det våra liv, våra kroppar som vi ska frambära som levande och heliga offer och vägen är vidöppen rakt in i det allra heligaste. Alltså tvärtom det som förmedlas i ett offertempel.
Vidare kan vi läsa att undervisningen i församlingen i NT alltid (!) beskrivs som en dialog – ett samtal. Lärjungarna uppmanas att undervisa varandra, uppmuntra varandra och förmana varandra. En helt annan typ av församlingsliv än vad föreläsningssalen med monologen i centrum formar fram.
När Paulus beskriver hur det bör gå till när församlingen samlas skriver han att ”När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” Här är det inte fråga om en regisserad föreställning som några få producerar och den stora massan konsumerar. Nej, det här är spontanitet, oförutsägbarhet och total delaktighet.
Den stora frågan kanske inte är om man bör applådera eller inte. Det kanske finns andra viktigare frågor. Vilken typ av församlingsliv formas av de byggnader som församlingen använder? Hur kan ett församlingsliv formas som odlar ett alternativ till vår tids konsumism och individualism? Hur ser det församlingsliv ut som beskrivs i NT? I vilken typ av miljöer lockas den typen av församlingsliv bäst fram? Tänk om vi kunde inse det orimliga (i biblisk bemärkelse) i uttryck som ”att gå till kyrkan” eller ”gå på gudstjänst”. Församlingen är inte en produkt eller en tjänst att konsumera. De som tror på och följer Jesus är hans församling, byggd med levande stenar, kallade att tillsammans göra hela sina liv till gudstjänst.
Jag hoppas och ber att en ny generation lärljungar helhjärtat ska tröttna på att konsumera och matas med lättsmält andlig mat. Alla som tror är ju en del av Andens verk.
Amen
Bra och skarpa reflektioner Rickard! Inte lätta processer att vända på skutan men viktigt reflektera över.
Tack Henrik! Ja, jag tror att det är frågor som måste ställas. Formar vi lärjungar eller religiösa konsumenter?
Stora “konsert” kyrkor har Connect/cell/nät grupper, och det är där man får känslan av den mindre kyrkan, det är där samtalen, relationerna och kyrkan byggs. Bara för att man har en stor kyrka betyder inte det att fokuset på Jesus försvinner (ofta drar dessa kyrkor till sig många fler okristna då det är lite ”coolt” att vara där=fler hör budskapet om Jesus, fler blir frälsta). Tror det handlar om att man kan inte säga något om någon annans kyrka fören man på riktigt har upplevt båda, och då menar jag inte bara att gå på ett möte en kväll i en av dem. Utan på riktigt engagera sig i den. Jag har upplevt båda, personligen tycker jag att båda är lika ”bra”. Det handlar ändå om Jesus i slutändan oavsett vilken kyrka man väljer att gå till!
Jag vill inte på något sätt döma någon kyrka eller församling. Det finns kyrkor vars möten fungerar som konserter där det är ett stort fokus på Jesus och många kommer till tro. Det här blogginlägget syftar mer till att fundera över vad olika format formar på längre sikt. Jag tackar Gud för alla församlingar som sprider de goda nyheterna om Jesus.